Ramberg: Kristersson pressas från alla håll
När Stefan Löfven nu avsatts hamnar hela trycket på moderatledaren Ulf Kristersson.
Och Kristersson pressas nu från alla håll, säger Ekots politiske kommentator Tomas Ramberg.
Moderatledaren säger att hans enda plan är att leda en alliansregering. En regering som ska accepteras av Socialdemokraterna.
Sannolikt tror han inte ens själv på det projektet. Men just nu har Kristersson inget annat val.
Den statsministerpost som under våren såg ut att bli hans riskerar nu att glida moderatledaren ur händerna.
Centern och Liberalerna sätter gränsen för vad Ulf Kristersson kan göra. Beslutet att lägga ner rösterna i talmansvalet om Björn Söder och att inte ge Sverigedemokraterna några presidieposter i utskotten är exempel på det. Att Kristersson ständigt upprepar att han inte tänker göra upp med Sverigedemokraterna är ett annat.
Också den alltmer orealistiska idén att förmå Socialdemokraterna att bistå en alliansregering har skapats av Centern och Liberalerna. Varken Ulf Kristersson eller KD-ledaren Ebba Busch Thor klarar av att fullt ut försvara den linjen och vi hör redan i deras uttalanden hur alliansen spricker i fogarna.
Socialdemokraterna har gjort mer än klart att de förhåller sig iskalla till en sån tanke.
Därför är det troligt att talmannens samtal med partiledarna ganska snabbt klargör att en borgerlig fyrpartiregering utan SD-stöd är en oframkomlig väg.
Ulf Kristersson pressas också från sina egna. Moderata aktivister – från kommunerna och ända upp i Kristerssons egen riksdagsgrupp – vill att han ska ta Sverigedemokraternas utsträckta hand och utnyttja det faktum att riksdagen har en stor högermajoritet. Kristerssons ord om att slåss ”ända in i kaklet” betyder i deras värld att inte rygga för att söka stöd från Sverigedemokraterna.
Som om det inte räckte pressas Kristersson av borgerliga röster i debatten, inte minst representanter för näringslivet, som kräver att Moderaterna släpper det de kallar ”beröringsskräcken” mot SD.
Förespråkarna för den här linjen bortser ofta från att också Centern och Liberalerna är pressade, fast från motsatt håll. Annie Lööf och Jan Björklund vet att de skulle förlora sina väljare om de satte sig i en regering som byggde på Jimmie Åkessons stöd.
Återstår två alternativ för moderatledaren.
Att gå i opposition, eller att försöka bilda regering utan Centern och Liberalerna. Problemet är att också det kräver åtminstone Centerns välvilja. För att en moderatledd regering ens ska kunna träda till behöver den hjälp av åtminstone Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Centern.
Kanske skulle det kunna uppstå ett läge där Centern bedömer att en moderat regering – med eller utan Kristdemokraterna – är det minst dåliga alternativet. Kristersson skulle kunna säga att han vill förhandla politiken med ett centerparti som står utanför regeringen.
Och kanske skulle Sverigedemokraterna släppa fram en sån regering utan att redan från början ställa politiska villkor.
Men centerledningen vet också att de då riskerar att bli helt ställda åt sidan. Har Kristersson väl tillträtt kan han få igenom sin ekonomiska politik utan stöd av något annat parti än KD och SD.
Tillsammans har de tre partierna längst till höger nämligen tillräckligt många mandat för att kunna lägga det största budgetförslaget, klart större än en rödgrön budget. Och Moderaterna skulle knappast avstå från samtal med SD om regeringsmakten hänger på det.
Det vore därför ett svårt steg för Centern att släppa fram en sån regering. Dessutom skulle de drabbas av samma svåra svekdebatt som om de själva satt sig i en SD-stödd regering.
När Ulf Kristersson får frågor om alla dessa saker låter han som en danspedagog: ”Vi tar ett steg i taget”. Nu väntar alla på Kristerssons nästa steg.