Margit Silberstein: Spelet har blivit allvar
Här kan du läsa hela Margit Silbersteins krönika:
Hela valrörelsen sa partiledarna till oss journalister att vi bara höll på med spelet.
Med ett litet mått av härskarteknik mellan raderna avfärdades vi som ytliga, besatta av vem som ska dansa med vem i politikens svängom.
Svaren vi och väljarna fick var repetitiva formler – ofta motsägelsefulla, ibland obegripliga – ända in i kaklet.
Nu sitter de där i riksdagen och fikar med Andreas Norlén. Undrar för övrigt hur han, som i dessa dagar verkligen behöver dygnsvila, kan sova efter påtår på påtår. Det politikerna med lätt förakt kallade spelet har blivit allvar.
Frågorna är desamma, men den här gången duger det inte med översitteri eller ett ”sluta tjata Andreas” till talmannen, han är ju näst högst i rang i hela riket, finast efter kungen.
Nu är det Andreas Norlén som vill veta hur valsen ska gå. Partiledarna vrider sig i plågor och det ser för tillfället ut som om nästan alla sitter med Svarte Petter i knäet. Hade de ingen plan B som var på riktigt?
Spel eller inte, men visst har det varit en del gambling. När alliansledarna gav sina mångtydiga svar i valrörelsen chansade de nog på att regeringsfrågan skulle lösa sig av sig självt. De höll tummarna för att Alliansen skulle bli den största regeringskonstellationen – större än de rödgröna för då kunde det interna bråket hållas i schack.
Beroendet av Sverigedemokraterna skulle inte bli så omfattande i det läget, så Annie Lööf och Jan Björklund kunde sätta sig på taburetterna utan knot. Och Andreas Norlén hade inte behövt bälga i sig så mycket kaffe.
Nu blev det ju inte så. Men Ulf Kristersson framhärdar i att hans Allians är det, som han säger, i särklass största regeringsalternativet.
Jag vill inte vara fräck och oartig mot någon men har Kristersson gått i sossarnas flumskola? Som det brukar heta? Matematiken går inte ihop.
Även om man räknar bort Vänstern i retoriken så är det voteringsknapparna som gäller i omröstningarna i riksdagens kammare. Då är rödgrönt större än borgerligt.
I den här akten till valets efterspel uppträder Stefan Löfven som vore han sinnebilden av Kristerssons skolkamrat i den förkättrade flumskolan.
Kepsen på inomhus, inte så väluppfostrad i tilltalet, och med associationer till maktens arrogans med ett enstavigt: Glöm det.
Med det valresultat som blev ser det ut som att Alliansen imploderar i sina oförenliga ståndpunkter kring regeringsfrågan. Den utvecklingen började redan på förmiddagen den 19 januari 2017. Anna Kinberg Batra kallade till presskonferens. Jag minns att hennes medarbetare skickade ett extra sms med den kittlande uppmaningen att det var värt att komma. Något extraordinärt skulle lanseras.
Det var dödstyst i riksdagens presscenter när Anna Kinberg Batra deklarerade att Moderaterna ville lägga fram en gemensam alliansbudget och med hjälp av Sverigedemokraterna fälla regeringens budget. Så fort som möjligt. I klartext betydde det att hon ville ta makten tillsammans med Sverigedemokraterna. Wow!
Annie Lööfs reaktion lät inte vänta på sig. Hon var rasande och drog ihop en egen presskonferens, där hon berättade att hon sent kvällen hade fått ett sms om vilken politisk bomb som skulle detonera morgonen därpå.
Anna Kinberg Batras utspel kallade hon politisk cirkus, landet skulle försättas i kaos. Jan Björklund höll med om än något mera nedtonad.
Där rämnade Alliansen, luften gick ur själva iden med att vara en politisk allians, att överta regeringsmakten ihop. Efter den ödesdigra presskonferensen hade allianspartierna möten på möten och förhandlingar i månader. De blev aldrig överens - helt enkelt för att de inte är det.
Var står vi nu? Alliansen har fällt Stefan Löfven med hjälp av Sverigedemokraterna. Nu vill Alliansen regera med stöd av Löfven och isolera Sverigedemokraterna.
Efterspelet fortsätter.
