Månen var bättre förr
Ännu förmår vår gamla måne att egga fantasin. Nyligen kungjordes att den första civila månfärden står för dörren och att passagerarplatserna ska gå till ett antal konstnärer i olika genrer. Och som av en händelse öppnade det danska konstmuseet Louisiana i samma veva en utställning man kallar "Månen - från den inre världen till det yttre rummet".
Titel: Månen - fra den indre verden til det ydre rum
Plats: Louisiana, Danmark
Konstnärer: Salvador Dalí, Caspar David Friedrich, Isa Genzken, Richard Hamilton, Yves Klein, Laurie Anderson, Stanley Kubrick, Edvard Munch, August Strindberg, Robert Rauschenberg, Kiki Smith, Hiroshi Sugimoto, Katie Paterson m.fl
Curator: Marie Laurberg
Tid: till den 20 januari 2019
"Nu är både månens skiva / och de sju plejaderna nere / det är midnatt, tiden ilar / och jag ligger här, ensam"
Ungefär så skaldade Sapfo år 570 före vår tideräkning – något astronomerna kunnat fastställa mot bakgrund av himlakropparnas ställning i diktfragmentet.
2179 år senare, vintern 1609, stod en av dem högst upp i en kampanil i Venedig och iakttog månen genom ett hemgjort teleskop. Galileo Galilei, som han hette, var också en god tecknare och den dittills rådande föreställningen om himlakropparna som fläckfria, perfekta sfärer fann sig utmanad när hans bilder publicerades, året därpå.
Månen på Louisiana är, inte minst, en exposé över hur konst och vetenskap alltid gått hand i hand, i vårt möte med månen. Ett rikt möte, och en överflödande utställning med hundratals konstverk, historiska artefakter och modeller av framtiden. Men roligast hade vi nog ändå med månen på 1800-talet.
Samtidigt som den förlorade sin praktiska betydelse som nattlig ljuskälla – tack vare gatubelysningens intåg - svällde månens symboliska laddning, inte minst i det romantiska måleriet med alla sina längtansfyllda månskensnätter. Som projektionsyta för exotism och koloniala drömmar var den också utmärkt, vilket vi får fantasieggande exempel på.
Och Strindberg, skeptisk till kameralinser, lät fotoplåtar exponeras direkt under stjärnhimlen och kallade resultatet "celestografier". Fast det var nog mest damm och kemiska reaktioner i framkallningsbadet som syntes på bilderna.
Men när vi närmar oss samtiden händer det någonting med förhållandet mellan konst och vetenskap. Det sker en arbetsfördelning, som inte riktigt är till konstens fördel.
Medan vetenskap och ingenjörskonst fortsätter att stimulera fantasin – med modeller för 3D-printade månbaser, rymdbiosfärer baserade på silkesmaskar och annat skoj – så pekar konstnärerna på rymden som slagfält och sopberg.
Det finns förstås undantag. Men något säger det att utställningens kanske finaste, samtida konstverk tar sin utgångspunkt i en musikalisk komposition från 1801. Katie Paterson har översatt Beethovens månskenssonat till morsekod, skickat upp den till månen, och registrerat de signaler som studsat tillbaka – men också tystnaderna efter de toner som fastnat där uppe.
På Louisiana framförs månens version av Månskenssonaten på en självspelande flygel. Vidunderligt, i all sin enkelhet. Som ett diktfragment av Sapfo.
