RECENSION - FILM

Måns Hirschfeldt: Jag minns inte när jag skrattat så mycket

2:46 min

Fyra av Storbritanniens mest aktade skådespelerskor samlas i ett hus och deras samtal filmas. Inget nyskapande, men ändå otroligt underhållande, tycker Måns Hirschfeldt.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

"Notting Hill"-regissören Roger Michell ligger bakom dokumentären. I "Nothing Like a Dame" samlar han fyra av Storbritanniens största skådespelerskor som har det gemensamt att de tilltalas just "Dame" eftersom de alla blivit adlade.

– Det här är ju ett slags lyxvariant av "Stjärnorna på slottet", även om det handlar om ett klassisk engelsk "cottage" och inget slott. Dessutom är de här stjärnorna i fråga lite för värdiga för att utsätta varandra för några konstiga aktiviteter, säger Måns Hirschfeldt.

För den svenska publiken är nog de mest bekanta ansiktena Judi Dench och Maggie Smith. De andra två är Eileen Atkins – som var med och skapade klassikern "Herrskap och tjänstefolk" och så Joan Plowright. Det är hemma hos henne som de fyra har samlats, i huset som hon köpte med Laurence Olivier, när de jobbade på National Theater tillsammans.

Vad gör de här fyra damerna i filmen?

– Konceptet är te och skvaller under några dagar och vad vi då får oss till livs är en ett stycke modern skådespelarhistoria, Londons teaterscener på 50- och 60-talen, massor av Shakespeare och diskbänksrealism. De pratar till exempel om att våga eller inte våga spela en klassisk roll som Cleopatra. När Judi Dench erbjöds rollen frågade hon om de verkligen ville ha en dvärg i klimakteriet. De fyra låter käften gå om det här med att bli bedömd, känna sig ful, självförtroende, säger Måns Hirschfeldt.

– Det är ironiskt, kvickt och ganska lomhört  och så det där milt sarkastiska överseende som till exempel Maggie Smith excellerar i, känner vi ju igen från Downton Abbey. Jag minns inte när jag skrattade så mycket på film senast.

Vad blir det för betyg?

– Filmen för inte filmkonsten framåt en milimeter, i grunden är den 90 minuter reality-tv men de är helt magnifika alla fyra. Livserfarna, lite glömska, men väldigt bjussigt självmedvetna och obetalbart brittiska – så något mer njutbart än det här på bio just nu det har jag svårt att tänka mig.