Krisen vidgar sprickan mellan stad och land i Argentina
- I Argentina blir regeringen alltmer pressad av den ekonomiska krisen, som i veckan lett till stora demonstrationer, en generalstrejk, och ett rekordlån från Internationella Valutafonden.
- För att kväsa protesterna har president Mauricio Macri beslutat att återinföra kontroversiella skatter på sojabönor, majs och vete – Argentinas viktigaste exportvaror – trots att han tidigare lovat att sluta beskatta bönderna.
- Vår Latinamerikakorrespondent Lotten Collin reste till Argentinas sojabälte: provinsen Santa Fe.
– Jag håller hela tiden ögonen på de här två skärmarna: Den där visar priserna i Chicago på soja, majs och vete, och den här visar dollarn, säger Javier Mariscotti.
Vi står inne i Rosarios börshus. Väggarna är täckta av stora skärmar med siffror i grönt och rött, och på golvet står grupper med skinnfåtöljer.
– Förr i tiden kom vi hit för att köpa och sälja, men numera sköter vi de flesta affärerna med mobilen, vi kommer mest hit för att ta en kaffe, hålla lite koll, därför bytte vi från stolar till bekvämare fåtöljer, säger Javier Mariscotti, och pekar bort mot en grupp män som pöser i hörnet.
Javier är börsmäklare i Rosario, epicentrum för Argentinas spannmålsregion. Här på börsen bestäms priserna för soja, majs och vete i hela landet. Men sen den 3 september i år har marknaden stannat av.
– När president Mauricio Macri meddelade att han skulle återinföra exportskatterna på spannmål blev många här besvikna. Han gick ju till val på att ta bort dem, säger Javier Mariscotti, och leder mig ut till sin bil. Vi ska ut och besöka en av hans klienter.
Bilvägen ut till sojabonden Oscar Montenovo kantas av gröna vetefält. Majsen ska snart sås, och sen sojan. Spannmålsproduktionen står för en överväldigande del av Argentinas dollarimport. Den ekonomiska krisen har tömt valutareserven och därför har president Macri nu brutit sitt vallöfte och infört en skatt på mellan 11-26%, beroende på råvara.
Framme vid gården blir bilen invaderad av Oscar Montenovos hundar. När han låst in dem i en lada berättar Oscar att han är besviken på de nya skatterna.
– Om regeringen höjer skatterna för företagen så kan de flytta till Brasilien eller Paraguay. Vi bönder kan ju inte flytta nånstans, vi är ju bundna vid vår mark. Dessutom åker vi aldrig in till Plaza de Mayo i Buenos Aires för att protestera, vi jobbar bara på. Det är vi som håller Argentina på fötter, säger Oscar Montenovo.
Oscar visar runt bland traktorer, bevattningsmaskiner och skördetröskor.
– Skulle någon av maskinerna gå sönder nu så har jag inte råd att köpa nytt, så mycket som dollarn gått upp. Men å andra sidan är det klart att vi bönder vinner på devalveringen, säger Oscar Montenovo.
– Alla våra inkomster kommer ju in i dollar, så när peson devalveras tjänar vi ju på det, det gör skatten lite mer uthärdlig. Problemet är torkan, som förstörde en stor del av förra årets skörd, säger Oscar Montenovo och knackar på en tom sil som borde vara full av sojabönor.
– Men trots det svikna vallöftet och de ekonomiska problemen hoppas jag att Macri blir omvald i nästa års presidentval. Det värsta som kan hända är att vänstern kommer tillbaka, säger Oscar Montenovo.
Landsbygden spelade en viktig roll i president Mauricio Macris valvinst 2015. Hans högerparti lovade att slopa de skatter och valutakontroller som införts under Cristina Fernandez de Kirchners 8 år vid makten. Hon gick ofta i polemik med bönderna, utmålade dem som profitörer. En bild som stannat kvar hos många argentinare.
– Bönderna har aldrig varit solidariska med resten av det argentinska folket. De vinner på de ständiga kriserna, devalveringarna och inflationen gör dom rika medan vi andra har svårt att betala de stigande priserna på matolja, bröd, kött och socker, säger ekonomihistorikern Noemi Brenta vid Buenos Aires universitet.
Hon fnyser åt exportskatterna.
– Det är för lite och för sent, budgetunderskottet är redan här. Mauricio Macri är pressad av Internationella Valutafonden som beviljat honom ett rekordlån med hårda besparingskrav, så nu försöker han visa folket att även de rika minsann tvingas offra en del av sina tillgångar, säger Noemi Brenta.
Men som vanligt finns det gråskalor, även om både argentinska medier och politiker helst framställer verkligheten i svart och vitt. På ett fält i den lilla byn Bombal en timme från Rosario står bonden Daniel Bitti på knä och stryker med fingertopparna över förra årets uttorkade sojaplantor.
– Det var inte ens nån idé att skörda. Allt torkade ut, säger han.
Daniel Bitti har en del egen mark men majoriteten av jorden är arrenderad.
– Torkan gjorde att vi inte fick in några inkomster alls, och nu har vi skulder för hyran, fröna och besprutningsmedel, säger han.
– Det kommer ta oss minst två år att betala skulderna, om vädret är på vår sida. Sojapriset är just nu det lägsta på 10 år, och det är klart att de nya exportskatterna inte gör det bättre, säger Daniel Bitti, och tittar ut över de vidsträckta fälten, där han snart hoppas så majs och sen soja.
När jag frågar om polemiken mellan stad och landsbygd i kristider så suckar han bara.
– I städerna tror att alla är storbönder med fickorna fulla av dollar. Det stämmer ju inte. Men vi har aldrig lyckats visa stadsborna att vi också är en del av det argentinska samhället. Att vi bidrar precis som de gör, säger Daniel Bitti.
