Maria Lindberg spänner ut världen på Malmö konsthall
Konstnären Maria Lindberg är född 1958, sedan länge verksam i Göteborg och mest känd för sina teckningar. Sin senaste stora utställning hade hon på Göteborgs konsthall 2002. Nu visar Malmö konsthall en ny retrospektiv över Lindbergs konstnärskap.
Plats: Malmö konsthall
Konstnär: Maria Lindberg
Tid: till den 25 november
Om vi skulle börja med en sten.
En typisk gatsten: grå och kubformad, men lite skev.
Stenen står på golvet, och strax ovanför den, på väggen bakom, kan man läsa: "A stone that wants to be a mountain again".
En sten som vill vara ett berg igen.
Att det här verket är gjort 2002 gör det svårt att tänka bort Göteborgskravallerna, året innan. Vilket verkligen inte betyder att det skulle "handla" om dem.
Mig förflyttar den här stenen ytterligare ett tiotal år bakåt, till det tidiga 90-talet. Innan gatstenar hunnit bli liktydiga med vapen.
De där 5-6 åren när allting fortfarande låg öppet, efter murars fall och imperiers sammanbrott. Och samtidskonsten sökte sig tillbaka till det vardagliga, mot de små berättelserna - som öppnade sig mot det stora, gränslösa.
Men där var Maria Lindberg tidigare än så. Redan i början av 80-talet laborerar hon med Fluxusrörelsens öppna, händelseorienterade konstbegrepp; skickar brev till sig själv på adresser långt bort där hon skulle velat vara, gömmer meddelanden till framtiden i hus under uppbyggnad.
Spänner ut världen.
Maria Lindbergs bilder är som fönster som öppnas i din egen skalle. Mot frisk luft och frihet.
Ett arbete som fortsätter i måleriet, i början av 90-talet, och sedan alla teckningarna. Här blir språket centralt, som med stenen som ville vara berg. Om språket är världens gräns så kan det också öppna samma värld. I mötet mellan enkla, avskalade bilder och en kort, lakonisk titel. Ofta rolig, alltid tvetydig.
Maria Lindbergs bilder är som fönster som öppnas i din egen skalle. Mot frisk luft och frihet.
Sedan har de ett eget temperament också. Lite luggslitet melankoliskt, sådär. Ibland milt försonat, som i "Draperi som är för kort" - som inte är en bild utan, just, ett draperi.
Som är, just, för kort för att riktigt fylla någon funktion. Men som, just därför, säger något väsentligt om tillvaron istället.
Ibland blir humorn svartare, som i "A hole to see the wall through", ett foto av Maria Lindberg själv sittande på sängkanten, men med ansiktet ersatt av ett hål - "att se väggen igenom".
Det är svårt att urskilja någon tydlig utveckling i Maria Lindbergs konstnärskap, efter att det finner sin form under första halvan av 1990-talet. Snarare än att arbeta sig fram emot allt större klarhet genom åren är hon mer eller mindre framme, hela tiden. Som en blixt från klar himmel.
"Att nå" heter ett verk som bara består av ett handavtryck i bläck, en bit upp på väggen. Omgivet av tomhet, på alla sidor. Det är från 2013 och det nyaste verket i den här utställningen. Varför vet jag inte, även om jag kan tänka att Maria Lindbergs konstnärskap passar illa in i vår programmatiska tid.
Men kanske tog det bara slut. Till utställningen har Lindberg omvandlat en teckning från 1993 till tapet. En bild av en kvinna, hängande i armarna från en trädgren. Som just släppt från trädet. Och texten, fritt översatt från engelskan: när någon gör det där om och om igen så blir det tråkigt.
Jag håller inte med. Men vem vet. Kanske blev hon ett berg till sist, Maria Lindberg?
