Finska samordnare saknar stöd
Var tredje kommunal samordnare i de finska förvaltningsområdena uppger att de mår dåligt och känner att de inte får det stöd de behöver av sina chefer. Det här framgår i en enkät som Sveriges Radios finskspråkiga redaktion, Sisuradio har gjort. I enkäten framgår också att en majoritet av samordnarna vid något skede har funderat på att sluta.
En samordnare, eller koordinator som de också kallas, ska bland annat se till att kommunerna följer lagen om de nationella minoriteternas rättigheter.
För de sverigefinska samordnarna är det ofta en tuff uppgift då de finska förvaltningsområdena ofta är väldigt stora.
– Minoritetssamordnarna har klart den svåraste uppgiften, den är i det närmaste en omöjlig uppgift. Alldeles för ofta lämnar kommunerna samordnaren ensam med den funktionen. Det är helt klart så att samordnarna i finska förvaltningsområdena har den tuffaste uppgiften, säger Lennart Rohdin, som var huvudansvarig för den minoritetsutredning som presenterades för över ett år sedan.
Arbetssituationen för de finskspråkiga koordinatorerna försvåras av att intresset för minoritetsfrågor i allmänhet inte alltid är speciellt stort i kommunerna. Därför tvingas samordnarna att ofta jobba i motvind.
Kraven är många och hårda
Från minoritetshåll ställs å andra sidan krav på samordnarna att få till stånd förbättringar samtidigt som frågorna på kommunalt håll har låg prioritet.
Enligt enkäten som Sisuradio gjorde förra våren har detta lett till att många samordnare mått dåligt och haft funderingar på att sluta med sina uppdrag. En av de sverigefinska samordnarna, Airie Tervaniemi, var tvungen att själv ta itu med problemet för att få hjälp.
– Jag gick direkt till min högsta chef och sa att nu räcker det. Jag orkade inte längre och var nära att bli utbränd när ingen tycktes ta min arbetssituation på allvar, berättar Airie Tervaniemi, samordnare i Lindesberg.
Länsstyrelsen kan inte hjälpa med arbetsrelaterade frågor
Den myndighet som ansvarar för uppföljningen av att den sverigefinska minoriteten får sina lagstadgade rättigheter tillgodosedda är Länsstyrelsen i Stockholm. Men deras ansvar omfattar inte arbetsmiljöfrågor på de enskilda arbetsplatserna.
– I vårt stödjande uppdrag har vi bland annat regelbundna träffar, vi utbildar samordnarna så att de i sin tur kan utbilda på hemmaplan och vi har temakonferenser. Om det sedan gäller frågor av mer arbetsrelaterad karaktär så kan inte länsstyrelsen gå in på något sätt då vi inte är arbetsgivare, säger Pernilla Ek, enhetschef vid Länsstyrelsen i Stockholm.
I och med att den nya minoritetslagen träder i kraft från och med årsskiftet kommer samordnarnas arbetsbörda med största sannolikhet att öka ytterligare. En omständighet som kan komma att betyda att sverigefinska koordinatorernas arbetssituation förblir tung och krävande även i framtiden.
