Diktsamling om någonting som krackelerat
Marie Norin debuterade 1996 och ger nu ut sin sjätte diktsamling. Den har den långa titeln "Jag kommer att hålla ut alla mina händer fingrar sa jag och föll medan jag sa det". Per Engström har läst.
Författare: Marie Norin
Titel: "jag kommer att hålla ut alla mina händer fingrar sa jag och föll medan jag sa det"
Marie Norins författarskap har pendlat mellan personliga, nästan inåtvända texter, och det vasst samhällsengagerade. Förra diktsamlingen, 11.05.05 – 14.10.17, var en glödande beskrivning av välfärdssamhällets nedmontering speglad genom den privata vårdsektorn.
I den nya boken har pendeln svängt tillbaka igen. Någonstans mot mitten av boken säger diktjaget ”om jag blundar är det sommar/om jag blundar är jag rädd om mig själv”.
Det här är en diktsamling om någonting som krackelerat, som rämnat, det är en sorts rapport från ett bottenläge. Minnet är viktigt, men opålitligt. Vad är sant? Hur minns jag? Allt som finns är plötsligt minnen; en lång katalog som listar i princip allt en lägenhet, ett liv innehåller påminner om det.
Enda räddningen tycks vara att blunda. Men minnena flimrar ändå där i mörkret. Det är som att dikterna försöker samla ihop resterna av det som en gång utgjort en helhet.
Emellanåt riskerar känslan att gå förlorad i de på samma gång staplade, stapplande - men också knivskarpa - försöken att förstå ett skeende. Texten liksom famlar bland drömmar och ibland liknar det mest stödord för en dikt som skulle skrivas, men som inte fullt ut kunde formuleras.
Å andra sidan är det svåra saker som behandlas, citat: ”den där föreställningen om att komma hem”. Det handlar om tillhörighet och trygghet i en påfallande kroppslig diktsamling, där kroppen kan utgöras av den kollektiva, som en familj, likaväl som den egna, söndertrasade.
Något måste omformuleras eller göras sägbart bortom kollapsen - i sin bok har Marie Norin kommit en bit på vägen.
