Goliat – I bruksortens stora efteråt
Peter Grönlund blev med sin långfilmsdebut ”Tjuvheder” Guldbaggegalans stora vinnare 2016. Nu kommer hans nya film ”Goliat”.
Titel: Goliat
Regissör: Peter Grönlund
Skådespelare: Sebastian Ljungblad, Joakim Sällquist, Davina Robinson m.fl.
Betyg: 4
”Goliat” utspelar sig i ett samhälle där bruket lagts ner. En gång i tiden fanns det stolthet här, yrkesskicklighet, alla jobbade på bruket, åtminstone männen men sen strukturrationaliserades industrin bort.
I filmen har ett sorts klansamhälle växt fram med egna lagar och normer, här gäller först och främst familjen och hedern. Polisen knackar på, fogden, barnen frågar: kommer soc att ta oss? Är pappa farlig? Filmen handlar om en familj, mamma pappa barn i en fuktskadad villa som banken kan ta när som helst, en familj nerkörd i djupaste misär där fadern med knytnävarna försöker försvara de sina och där det enda som finns att försörja sig på är att sälja droger i byn.
Storebrorsan Kimmie vill iväg. Vill bort från sin morsa som grannarna säger är psyksjuk fast hon har värk och inte orkar arbeta. Vill bort från familjens dåliga rykte och våldsmentalitet och förvridna manliga dygder. Drömmen kan vara att få en lärlingsplats i Västerås. Ja, själva paradiset. Det går en buss dit en alldeles speciell morgon. Kommer Kimmie att ta den?
Det är filmens motor medan tillvaron rullar allt närmare avgrunden. På teven ser man politiker prata om klassklyftorna och glesbygden men det är ingen som vet något. Om det stora fallet inom själva arbetarklassen, vad som hänt sen solidaritetens sjuttiotal.
Kimmie när en dröm om att bruket skulle kunna återuppstå fast inte bara taket har rasat in för längesen, men när han skjutsar sin mer driftiga tjejkompis till Västerås i epa:n ser han att det finns helt vanliga familjer som jobbar och där barnen får hjälp med läxorna. Och när hans egen farsa åker in i fängelse ställs han inför valet mellan lojalitet och självförverkligande: att försörja mamma och småsyskonen på farsans drogdealande eller ta bussen till Västerås och lämna dem åt sitt öde.
”Goliat” är en mycket handfast påminnelse om den gigantiska ekonomiska klyfta som stora delar av samhället inte låtsas om. Hur är den då som film? Den skapar en känsla av autenticitet, ner i minsta detalj, i gardinuppsättningar och tatueringar och där fotografier i guldram från brukets glansdagar fortfarande sitter på väggen. Då alla de som nu misshandlar varandra fortfarande var i samma gäng.
”Goliat” pekar ibland med hela handen men det är inte utan att det behövs.
