Rädsla för oskuldsfullheten i "Lycklig som Lazzaro"
Alice Rohrwacher belönades med manuspriset vid filmfestivalen i Cannes, för "Lazzaro Felice". I helgen gick den upp på de svenska biograferna, och vi har mött Alice Rohrwacher.
"Lycklig som Lazzaro" heter filmen här i Sverige och det är en berättelse om en naiv, oskuldsfull ung man.
I filmens inledning möter vi honom när en av byns ungkarlar ska uppvakta en flicka, han får spela på en enkel säckpipa när männen sjunger hennes lov. Sen ber de honom bära mormor till bordet. Han lyder allas befallningar.
Byborna är fattiga och står i skuld till markisinnan Alfonsina di Luna, hon har lurat dem alla i den isolerade byn att Italien fortfarande styrs av gamla lagar och att de är hennes "trälar" tills skulderna är betalda.
När sedan omvärlden hittar dit så förflyttas byborna till staden där de driver omkring rotlösa.
Lazzaro följer efter till staden där hans oskuldsfullhet tas för ett hot.
"Lycklig som Lazzaro" är inspirerad av de italienska mästerregissörerna, även om det inte syns i konkreta detaljer. Men det finns i mig, de har förstås inspirerat mig och omedvetet gör jag säkert val i filmerna som kommer från dem.
Filmen känns som en berättelse från en annan tid i inledningen, i den fattiga byn. Men sen kommer vår tid in, och nya former av utnyttjande.
– Filmen handlar inte i första hand om en ekonomisk kris, utan mer om en antropologisk kris. En historielöshet som många upplever i det moderna samhället, säger Alice Rohrwacher.
– Den handlar om mitt lands historia, Italiens historia. Om människorna och geografins förändring. Det är också en film om oskuldsfullhet. Inte så mycket om hur den oskuldsfulle ser på världen, som hur världen ser på den oskuldsfulle, säger Alice Rohrwacher.
