Seriehörna – bland träd, sorg och cikador
Något av det bästa att bläddra sig igenom just nu, är fyra nya bildberättelser för vuxna och barn. Om en försvunnen pappa, en cikada, en ledsen Moa och en – om träd.
Det finns en fikusart, Banjan, den har gökungefrön. De förs med av riktiga fåglar till någon stabil trädkrona där de i godan ro stjäl ljus och syre från sina nya position, kort därefter börjar de skicka ut sina långa nyfikna rötter som sen slingrar sig runt värdträdet i ljusa starka öglor ända ner till marken och kväver det. När banjanfikusen är färdigväxt består det ursprungliga inflätade trädet bara av ett tomrum inne i fikusens stam. Eller färdigväxt och färdigväxt. Den pigga parasiten skjuter sen nya rötter ur sina egna grenar och kan till sist bli stor som trollexemplaret i den indiska staden Howrah, en skog av 3700 stammar med en gemensam trädkrona på över en halv kilometer.
Hur många hålrum som en gång varit andra arter susar inuti i en sådan jätteorganism, kan man undra.
Och det gör man när man bläddrar sig igenom illustratören Piotr Sochas och biologen Wojciech Grajkowskis konstverk "Stora boken om träd". Blicken, ja nästan tungan far över endemiska trädarter som bläckfiskkaktusen, strålpalmen, brödgranen och den smalbladiga ökenstjärnan.
Kunskap. Skönhet och ren och dallrande trädglädje.
En paradisbok som inte heller glömmer att ge getterna som klättrar i det marockanska arganträdet för att käka upp frukten små runda ögon som bara ack så diskret knastittar i kors för att även fyraåringen ska ha kul medan man läser. Fyrtiofemåringen, hon faller i rastlösa drömmar framför resandeträdet på Madagaskar. En klorofyllmaskin i endimensionell solfjädersform med blad i tio nyanser som pekar åt varje vädersträck. Åt alla håll: ut, bort och ditåt.
Kunskap. Skönhet och ren och dallrande trädglädje. Till varje bibliotek. Nu bums bara.
Och kanske är detta den skog och de träd som utgör den deprimerade cikadans dröm. Cikada är en insekt som bor i ALMA-pristagaren Shaun Tans lika passionerat tecknade, desperata lilla sagobok. Cikada jobbar på Tunbjörkkontor. Dataregisterare i sjutton år, inga misstag, ingen sjukdag, tock,tock.
Men så spricker hans kostym från huvud till fot. Och bokens första röda färg bryter fram.
I bilderbokens mångrå arbetsplatslabyrint tillbringar det lilla skadedjuret i kostym sitt liv som skrivbordsslav. Bor i en skrubb på jobbet, företaget låtsas inte veta. Tock tock. Ingen löneförhöjning, pension utan fest.
De stora svarta uttryckslösa ögonen har vita strimmor av underkastelse i sig.
Men så spricker hans kostym från huvud till fot. Och bokens första röda färg bryter fram i en distinkt triangulär reva. "Alla cikador flyger tillbaka till skogen; tänker ibland på människan. Kan inte sluta skratta." Och sen är boken liksom slut. Man måste älska den för det.
Om cikadans gröna huvud är väldigt stort så är Moa Romanovas väldigt litet. Eller henne alter ego i albumet "Alltid fucka upp" som också just kommit ut. Nästan en egen genre detta, grafiska romaner om psykisk ohälsa. Moas dåliga mående spränger alltså under ett litet, litet skallben på toppen av en stor, bredaxlad stark kropp. Enorma händer. Stora köttiga röda öron. Det är ett bildspråk med stort självförtroende detta: att låta kroppen berätta något om råstyrka som huvudet vägrar anteckna.
En ganska enkel om än allvarlig historia om panikångest, droger och svartklubbsöken samt relationen med en inte så härlig äldre tv-programledare som vill forma om Moa till någon piggare.
Den drivs fram av stor teknisk skicklighet, färgkontroll, perspektivkontroll och ett roligt korthugget, helt samtida ungnihilistiskt sökande språk. "Äg på norska kungahuset." Som det säger.
Det är ett bildspråk med stort självförtroende detta: att låta kroppen berätta något om råstyrka som huvudet vägrar anteckna.
Sen är det det här med hur hon jobbar med kroppsdelar. Den ohyggligt mesiga terapeuten som ska hjälpa Moa har till exempel ingen näsa, bara ett hål. Så terapeutens galna svampbrosch i närbild och så plötsligt HAR hon en näsa. Och så är den borta igen. En stor tecknardebut detta, med sina färgfält, mangateknik och sky av prickteknik för djup i bakgrunden.
Men där finns ännu fler tomheter i min seriehög. "Vi skulle segla runt jorden" är den grundledsna titeln på en seriebok om en av dem som ger upp helt. Ett pappasjälvmord är alltså de slingrande banjanfikusrötter som riskerar att kväva hela det lilla värdträdet Agnes. Som är kanske tolv.
I mjuka, klassiska noga suddade blyertsfält av polisuniformen, havet, pappaskäggstubben, byggs den lilla lugna tragedin runt Agnes. Träbåten på tomten som skulle lagas och segla till Karibien men fylldes med tomma flaskor och apati. Cyklande blyertskompisars oändliga värde när mamma fryst fast och kastar alla pappakläder.
En helt allvarlig tröstbok, att sticka i handen på någon drabbad av ett vanligt stilla föräldrasjälvmord.
Smaken av för mycket smågodis efter fem dagar i besöksstolen på intensiven. Vreden får också plats i gråskalorna, över egot i depression, och så den bastanta, heta ljusgrå känslan av att något viktigt hänt när rätt gravsten dyker upp i strandkanten, den som kan binda ihop hålet i marken med verkligheten. Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark har gjort en sådan där helt allvarlig tröstbok.
Som bara är att sticka i handen kanske på någon drabbad av ett vanligt stilla föräldrasjälvmord.
Jag måste också bara tillägga.
Första rubriken i Stora boken om träd heter "Träd och Oträd".
Men alltså … Lika vackert som raden på pappas sten: Tomas Svensson. Med horisonten som enda gräns.
Titlar
Stora boken om träd
Av: Piotr Socha och Wojciech Grajkowski, i översättning av Tomas Håkanson, Alfabeta förlag.
Cikada
Av: Shaun Tan, i översättning av Ulla Roseen, Lilla Piratförlaget.
Alltid fucka upp
Av: Moa Romanova, Kartago förlag.
Vi skulle segla runt jorden
Av: Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark, Natur och Kultur.
