Rätten till marken – en känslig fråga i Ukraina

• Landet beskrivs som en av de bördigaste platserna på jorden.
• Där finns ingen fungerande marknad för att köpa eller sälja jord, det finns inte heller något genomarbetat register som gör det riktigt tydligt vem som äger vad.

Det finns ett beslut på att det ska kunna gå att köpa och sälja de ukrainska åkrarna, men det är lagt på is, det är helt enkelt för känsligt. Men det finns krav på att det ska ske, från både Världsbanken och Internationella valutafonden.

– Vi har fyra tjurar och tre kor, säger Natalja Sudakovskaja och visar några unga tjurar som bara är ett år gamla.

En är bara två månader gammal och kommer ut-tultande ur en liten mörk men hemtrevlig kätte. En heter Jasja och den andra heter Baron. Och plötsligt springer en liten svart minigris ut.

Hennes man Igor Sudakovskij pekar ut från åsen de bor på. Landskapet böljar fram som vore det dyningar till havs, det är fullt med stora åkrar, små bäckar och dungar av träd. Han pekar upp mot ett enormt fält på åsen bredvid.

– Det var kolchosens fält förut här i byn Majaki, säger Igor. Nu vet han inte riktigt vem som äger det.

Ibland kommer dom som de kallar för plundrare, några som sår på våren, sedan andra som skördar, ibland med säkerhetsvakter runt fältet. Det blir lite kallt i vinden som sveper fram över åsen. Vi går och sätter oss på en bänk under långa hängande vinrankor. Tekannan och kopparna kommer fram. Jag vill inte ha socker i teet, precis som hans dotter påpekar Igor.

– Amerikaner kommer att köpa all vår mark och vi kommer att leva i elände, säger Igor, när jag frågar honom om landreformen, den som om den blir verklighet på sikt skulle kunna släppa det fritt att köpa och sälja land i Ukraina.

Efter Sovjetunionens fall var det mycket av tillgångarna som köptes upp för en billig summa eller bara togs över av så kallade oligarker, idag de extremt rika.

Men åkrarna fick vara, en landreform genomfördes för drygt 15 år sen. Rätten att bruka jordplättar delades ut, i snitt 3 hektar per person, men reformen har lagts på is. Det är en alltför laddad fråga.

Det som odlas i den bördiga svarta jorden ses som den yttersta livlinan, om allt annat rasar kan man alltid äta potatis, tomater och auberginer.

Det finns också ett internationellt tryck på Ukraina att öppna en landsmarknad, från Världsbanken och Internationella valutafonden. De stödjer Ukraina ekonomiskt och vill att man i Kiev genomför reformer, inte minst att man ska ta itu med den enormt utbredda korruptionen, speciellt på hög nivå.

– Jag tror att de inte ens tänker på oss i Kiev. I stora städer bryr de sig bara om att tjäna mer pengar, säger Igor Sudakovskij.

Och Kiev, det ligger långt, långt bort från den vackra och på ett mjukt vis vindpinade åsen i byn Majaki.

In på scenen i Kiev kommer U2-sångaren Bono. Den som välkomnar heter Viktor Pintjuk, en av Ukrainas allra rikaste oligarker. Bono är årets dyrbara överraskningsgäst på oligarkens konferens. Bono ska med blotta sin närvaro stärka den där pirrande känslan av att vara på en riktigt exklusiv plats tillsammans med andra utvalda.

Donald Trump, Stephen Hawking och skådespelaren Kevin Spacey är några som spelat den där rollen innan Bono dök upp. Samtalen på konferensen leds av sådana som Carl Bildt och Tony Blair.

På den här oligark-konferensen, där tas kontakter mellan politisk och ekonomisk elit om politiska beslut, bland dem frågan om vad som ska hända med åkrarna kring Igor och Nataljas vackra ås i Majaki.

Jag träffar en amerikan med väteperoxidblekt silverman, han är ägare till ett stort jordbruksföretag. Han vill inte bli intervjuad men när vi pratar säger han att han ändå är skeptisk till landreformen. Han tror att om försäljningen av land släpps helt fri blir Ukraina som ett enda stort pengatvätts-fält, speciellt för ryska pengar och att vara mitt i det för en amerikan nuförtiden, det känns inte bra.

Det finns också några svenska företag som odlar i Ukraina. Ett av dem är Agro-region. Där finns Aivaras Abromavičius. Han har varit Ukrainas ekonomiminister och var delägare i svenska investmentbolaget East Capital, som idag äger Agro-region.

– Vi har varit med i 12 år, har ca 38 000 hektar, säger Aivaras Abromavičius. De odlar speciellt korn, solrosolja och sojabönor.

Men de äger inte åkrarna. De hyr av mer än 12 000 olika ägare, de som har de där plättarna som de har rätt till men som dom inte kan sälja. Även Aivaras Abromavičius ser stora faror om marknaden skulle släppas helt fri.

– Risken är att utan begränsningar skulle då plötsligt kanske 8 familjer äga hela Ukraina, säger Aivaras Abromavičius. De vill så klart själva vara en av ägarna, men han minns också hur det var hemma på gården hos farmor och farfar i Litauen.

I ett annat hörn av den stora oligark-konferensen hittar jag analytikern Balázs Jarábik från tankesmedjan Carnegie. Han tror att det kan gå riktigt illa om en marknad med land släpps helt fri. Folk har fog för sin rädsla.

– Det finns inget bra register på vem som äger vad, det finns inga fungerande domstolar, inget rättssystem. Konflikterna om land skulle vinnas av rika som har resurser att köpa eller bara ta över land med hjälp av korrupta domstolar, säger Balázs Jarábik.

Kraven på att öppna land-marknaden kommer från oligarker och företag, men också från Världsbanken och Internationella Valutafonden. De ser det makro-ekonomiskt, Ukraina behöver pengar, de behöver reformer och det är förvisso rätt tycker Balázs Jarábik.

– Men det är bara på pappret, visst behövs det, men det vi talar om här är den lokala verkligheten, det riktiga Ukraina, tycker Balázs Jarábik. Man måste börja bygga från grunden, med ett register över ägande, som backas upp av icke-korrupta domstolar.

Och varför inte lära sig. Lärdomar finns redan i centrala europa säger Balázs Jarábik. I Slovakien, Tjeckien och Ungern är åkrarna i händerna på ett fåtal.

– Möjligheterna för att detta ska användas fel, dåligt eller för bedrägerier är mycket större i Ukraina än vad det var i dom länderna efter Sovjets fall, och till och med där ledde landreformerna till monopolisering, säger Balázs Jarábik.

Uppe på åsen i byn Majaki har ett tjugotal ankor gått snett och rymt ut på gräsmattan. Igor Sudakovskij leder dem rätt. Solen börjar luta in allt mer snett, skuggorna blir längre, vinden lite svalare. I träsoffan under vinrankorna bjuder Igor och Natalja på päron, äpplen och nygjord ost. Det har inte regnat på hela sommaren så de har haft det hårt.

Men det värsta är att alla de unga flyttar till städerna, allaredan är sex av fyrtio hus på deras gata övergivna. Och sen kriget, som pågår några mil bort,

– Vi vill att kriget ska ta slut så snart som möjligt men vi ser inte slutet, säger Igor Sudakovskij. Och precis som många jag träffar i östra Ukraina skyller de kriget på eliten, på oligarkerna.

– Kriget kommer att pågå, så länge de tjänar pengar på det.

 Jesper Lindau, Rysslandskorrespondent
jesper.lindau@sverigesradio.se