RECENSION – FILM

"Rekonstruktion Utøya" återskapar gemenskapen

3:02 min

Fyra överlevare från terrorattentatet på Utøya träffas i en filmstudio för att rekonstruera sina respektive berättelser från ön. Till sin hjälp har de tolv skådespelande unga, och vit tejp som scenografi. Idag har "Rekonstruktion Utøya" biopremiär.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Rekonstruktion Utøya
Regissör: Carl Javér
Genre: Dokumentär
Betyg: 4 av 5

Ett kritiksamtal om de tre Utøya-filmerna som har haft premiär i år hittar du längst ner i artikeln.

En ung man sitter hukad bredvid en yngre kvinna. Han säger: "Pang pang!" med ganska svag röst, och de springer fram till ett imaginärt fönster. Det de ser där får dem att rusa över golvet, längs med vita tejpade streck, och försöka hitta skydd.

Scenen är helt befriad från – och på samma gång sprängfylld av – dramatik. Mannen heter Mohammed och är en av fyra överlevande efter terrorattentatet på Utöya, som träffas i två veckor i en tom filmstudio.

Där får var och en av de fyra berätta för en grupp unga mellan 18-22 år om vad som hände dem på ön. En person får representera dem. Sedan regisserar de gruppen i hur det såg ut, lät, kändes. Varje berättelse får ett eget avsnitt och temperament i filmen.

Rakel beskriver känslan av hopp mitt i paniken, när hon får syn på sin vän som blir räddad i en båt. Mohammed kämpar med tankar på att han borde gjort motstånd. Jenny berättar hur hon mindes sin farfars tips att ta lugna simtag när hon simmade ifrån skotten.

Och allra mest berör kanske Torje, som då bara 14 år fick se sin bror bli skjuten och sedan förberedde sig på själv att dö i vattnet. Nu är han en ung man som regisserar gruppen som han aldrig gjort annat.

Rekonstruktion Utöya ser ut som en enkel film, generös och lite naivt uppsluppen, likt ungdomarna som med stora ögon betraktar överlevarna.

Men det är bedrägligt. Filmen fungerar blir en återskapandeprocess på flera nivåer. Ett slags rekonstruktion av gemenskapen som idé.

Att se smärtan och befrielsen i Rakels, Mohammeds, Jennys och Torjes ansikten när de inser att de inte längre är ensamma med sina minnen är bland det starkaste man kan se på film just nu.