Hela programmet i text om kontantbistånd mot undernäring

19 min

– När jag är sjuk så äter vi ingenting i familjen, vi bara ligger ned hela dan och vilar för att spara kraft berättar Jacqueline Mukamwezi i byn Karambo i östra Rwanda.

Hon bär en enkel gulmönstrad bomullsklänning och en blågul sjalett knuten runt huvudet. Det är de enda kläder hon äger. Jacqueline Mukamwezi är mager och hennes fem barn likaså. Barnen är tillväxthämmade, har fått för lite näringsrik mat sedan födseln så att de blivit kortväxta och deras hjärnor har därför inte kunnat utvecklas fullt ut så att de sannolikt får en lägre IQ än de skulle haft med fullgod kost.

Det här är verkligheten för mer än vart tredje barn i nästan alla länder i Afrika söder om Sahara. Och den här undernäringen ligger enligt FNs barnfond Unicef bakom tre miljoner dödsfall per år bland ungar under fem år på jorden.
– Barnen var nästan jämt sjuka i malaria och diarré berättar Jacqueline Mukamwezi i Rwanda.

Världen har blivit bättre under de senaste 30 åren. Ekonomin växer snabbt i många utvecklingsländer, till exempel Rwanda. Ytterligare fem miljoner barn överlever sin femårsdag numer tack vare vacciner, barnmorskor och rent vatten. Men fortfarande är runt 200 miljoner småbarn utmärglade eller tillväxthämmade.

Biståndsorganisationer som försöker nå de uppsatta globala FN-målen att utrota hunger och undernäringen till år 2030 letar nu febrilt efter de effektivaste metoderna och många fastnar för metoden att helt enkelt ge pengar direkt till fattiga familjer så att de kan köpa det de behöver.

Jacqueline Mukamwezi hade tur. En hjälporganisation gav henne och alla andra fattiga småbarnsfamiljer i byn drygt 5000 kronor var med hjälp av amerikanska biståndspengar, mer än familjen får in på två år, så att hon kunnat bygga ett hus och ge barnen bättre mat och fler kläder än dem de har på kroppen.

En vetenskaplig studie har visat att hon och familjerna i de andra trettio byarna som lottats att få den här stora summan där ökade barnens vikt och längd och barnadödligheten minskade med 70 procent när föräldrarna plötsligt hade råd att ge dem bra mat.

Det hände däremot inte i övriga drygt 200 byar som istället bara fick en tusenlapp per familj, eller en kurs i näringsrik matlagning, hygien, sparande och effektivt jordbruk samt några kaniner eller hönor. Det gjorde visserligen deras fattiga liv lite lättare, men det märktes inte på barnens kroppar.

– Jag trodde först inte det var sant, berättar Jacqueline Mukamwezi när hjälporganisationen GiveDirectly tillsammans med amerikanska biståndsorganet Usaid kom till byn och berättade att hon skulle få totalt 5000 kronor insatt på ett konto som hon kunde komma åt via sin mobil.

Hon brukar tjäna sju kronor om dagen genom att hjälpa till på grannarnas åkrar. De pengarna ska räcka till hyra, mat, kläder, sjukvård, skoluniformer, allt. Hennes man är alkoholiserad så det han drar in dricker han upp säger hon.

Det var Jacqueline Mukamwezi som fått pengarna på sin mobil och hon såg till att de inte gick till makens missbruk. Det brukar det vara främsta farhågan hos biståndsgivare och skattebetalare, tänk om de fattiga bara super, eller knarkar eller spelar bort pengarna? Men ett stort antal vetenskapliga studier visar att det hör till ovanligheterna.

Jacqueline Mukamwezi såg till att pengarna gick till att betala byggjobbare och byggmaterial så att familjen kunde få eget tak över huvudet och slippa betala hyra varje månad. Vi sitter inne i huset byggt av brun obränd lera, armerat med grenar och med korrugerat plåttak. Dyrast var dörrarna berättar hon.

Det unika med just det här kontantbidragsprojektet är att det alltså jämfördes med ett traditionellt närings- och sanitetsfrämjande projekt drivet av den katolska hjälporganisation Catholic Relief Services, där biståndsarbetare lärde föräldrarna hur de kan ge sina barn bättre mat och undvika sjukdomar och ordnade fram bättre utsäde, husdjur, toaletter och tvål.

I några andra byar där fick familjerna istället motsvarande summa som det här programmet kostade som heter Gikuriro, välväxta barn på Kinyarwanda. Ungefär en tusenlapp per familj. Men det var alltså för lite pengar för att ge effekt på barnens tillväxthämning.

– Det var först på nivån kring 5000 kronor som vi såg resultat så att barnen växte till normalt,  berättar ekonomiprofessor Craig McIntosh vid University of California i San Diego som gjort studien för Innovations for poverty action, en organisation som utvärderar biståndsprojekts effektivitet.

Studien har uppmärksammats stort i amerikansk media eftersom den stöttats av amerikanska biståndsmyndigheten Usaid och många anser att den stöder att kraftigt öka kontantstödet som är så billigt att ge jämfört med komplicerade program som kräver mycket personal och logistik, och dessutom effektivt åtminstone på kort sikt förklarar docent Andrew Zeitlin vid Georgetown University i Washington som också ligger bakom den nya studien i Rwanda.

Fördelen med kontantstöd är att biståndsgivare inte behöver ha tänkt ut exakt vad folk behöver i en Rwandisk by, handlar det om sådant som kan köpas för pengar och som finns i närheten så kan de ordna detta själva om de får pengar, och olika familjer kan söka olika lösningar beroende på vad som passar deras behov. Några krav på hur de ska spendera dem har inte ställts i det här projektet, förutom att de inte får spela bort dem, köpa droger eller göra något illegalt med dem.

Jag frågar Jacqueline Mukamwezi som förutom de 5000 kronorna senare också fått gå kursen i näringsrik mat och sanitet och effektivare odling, om hon skulle tvingas välja mellan de två, vad hade hon valt?

– Det var väldigt bra med matrecepten jag fick lära mig och om hälsa, men jag vill hellre ha pengar så jag kunde bygga det här huset åt mina barn, svarar Jacqueline Mukamwezi.

Jag traskar genom byn förbi bananplanteringar, majs, kassava och bönodlingar och kliver på hos en grannfamilj som också fått 5000 kronor i kontantstöd. 70-åriga Francois Ruhumuriza klädd i skjorta och svarta byxor stryker sitt vita skägg och berättar att de inte skulle överlevt utan pengarna.

– Vår dotter blödde ihjäl när hon födde lilla Annette Uwumugisha som är tre år nu, berättar 66-åriga hustrun Therese Mukakalisa.

Barnens pappa stack. Familjen levde i Tanzania. De hade sex barn, de äldsta tre stannade kvar där. Vi fick försöka få ihop pengar till deras skolavgifter och betala för dotterns begravning. De yngre tre barnen flyttade hit till oss i Rwanda. Vi behövde en ko för att de skulle få någon mjölk till sin majsgröt, förklarar Therese Mukakalisa, och det här huset vi bor i nu är vårt äldste sons. Det betalar vi hyra för, så vi behövde pengar att bygga ett eget åt oss och barnbarnen. Men de 5000 kronorna har inte räckt till att bygga klart huset så hur det ska gå med det vet inte det gamla morföräldraparet.

– Det som oroar oss mest är hur barnen ska klara sig när vi dör, säger Therese Mukakalisa ? Vi är gamla och orkar inte längre bruka jorden. Vi har heller ingenting att ge dem i arv. 

– Hur reagerade era grannar som inte hade småbarn och därför inte fick del av kontantbiståndet undrar jag? Blev de avundsjuka?
– Det kan du ge dig på att de blev fnissar Therese Mukakalisa. Vi har inte berättat hur mycket pengar det var så det bara tisslas och tasslas, men det struntar vi i. Vi måste försöka ordna så att alla sex barnbarn får en bra utbildning för en bättre framtid än här i byn, fyller Francois Ruhumuriza i medan han stryker treåriga barnbarnet Annette Uwumugishas hår.

Det är en väldigt viktig studie eftersom den jämför ett kontantbidragsprogram med en annan intervention för att förbättra hälsa och bekämpa fattigdom, säger Johan Sandberg som är forskare vid Lunds Universitet/Princeton University och som tittat på effekter av kontantbistånd i Latinamerika.

– Som försörjningsstöd så är det här kontantbidragsprogrammen livsnödvändiga för de fattigaste, men det är inget mirakelpiller för att lyfta människor ur misär, för det behövs strukturreformer, utbildning, god vård och jobb, anser Johan Sandberg.

Svenska Sida ger allt mer pengar till sociala trygghetsprogram som kontantbistånd berättar Elisabet Montgomery som är seniorhandläggare för bistånd på Sveriges ambassad i Rwanda, men anser att det behövs kompletterande program med utbildning för att rädda familjer ut fattigdom och det håller Rwandas hälsominister barnläkaren Diane Gashumba håller med om.

– Bistånd ensamt kan inte lyfta alla människor ur svår fattigdom som FNs hållbara utvecklingsmål ska uppnå till år 2030. Biståndet är en så liten del av kapitalet som finns i låginkomstländer. Det migranter skickar hem till sina familjer är mer än tre gånger mer till exempel, säger Johan Sandberg.

Det är länderna själva i första hand som måste reformera sina samhällen anser Johan Sandberg och han tror inte heller det är rimligt att få stopp på all undernäring i världen till år 2030, det är snarast en färdväg vi ska satsa mot.