Wardi och gamle Sidi ur filmen Tornet
Wardi och gamle Sidi ur filmen Tornet Foto: Press Folkets Bio
FILM – RECENSION

"Tornet" – en ljuvlig dockfilm om flykt, tålamod och arkitektur

3:22 min

1,5 miljoner palestinska flyktingar lever i exil. Filmen Tornet berättar om livet i ett tillfälligt läger i Libanon, där en palestinsk familj levt i 70 år nu.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Tornet
Genre: Animerad dockfilm
Manus: Mats Grorud
Betyg: 4 av 5.

Om man bygger först ett tält, sedan ett skjul, sedan ett litet envåningshus då har man sig ett hem som kan duga i generationer. I Palestina. Om man samtidigt planterat frön har man en trädgård i öknen. Guava, rosmarin, granatäpplen.

I ett flyktingläger i utkanten av Beirut har drömmen vält på högkant och trädgårdarna gått i småbitar, där byggs nu våning på våning av vinglande enplanslådor, tjuvkopplade kabelhärvor, smala betongflistrappor, väldiga sprickor, bleka plaststolar och odlingar i pysslingformat.

Några kikärter i konservburkar, tomater i hinkar, timjan i papperstunna gamla juicekartonger, till en tova av tillfälliga rum och lösningar som sträcker sig mot himlen som ett futuristiskt, trasigt legotorn, rastplats för duvor, hemvist för exil och tryggt barndomshem för Wardi.

Wardi, 11 år, klättrar nämligen runt i flyktinglägret Bourj el Barajne i Libanon med sitt fina skolbetyg i handen, kryssar bland folk som sitter med minnet i knät. En kusin har gömt sig högst uppe i sitt duvslag och kommer aldrig mer ner, en äldre farbror höttar dagen lång mot militärhelikoptrarna, farmor bankar på köksfläkten och fnyser glatt och rökhest: ”Äsch, man kan inte dö av sorg, sånt sköter kulor.” 

För Tornet handlar också om maj, månaden för minnet av "Al Nakba", eller "katastrofen" som fördrivningen av palestinierna också kallas. Wardi är en docka, det är alla andra också, med väldiga ögon och den sortens lite fördröjda rörelsemönster som stop-motiontekniken ger, lite som alla pressar sig fram genom tungt vatten i små tankfulla hack. Det passar för den här historien.

Tornet är ingen neutral film. Israel är ritat med enbart hårda ögon, kulsprutor och taggiga Davidsstjärnor. Här ryms inga fler aspekter än rå ärvd förlust. Så är det.

Men det är också superb konst. Varje liten handmålad gurka, tändstickstunt armeringsjärn och korrugerad miniplåtbit, och alla uppenbarligen oändligt noggranna justeringar som gjorts för att få det rätta ljuset att falla över en myllrande, helt stillastående plats, lyckas nämligen med något svårt: att berätta en flyktinghistoria som en om oändligt tålamod. Och arkitektur.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista