Litteraturåret 2018: Relationsnormer, klimat och debatt om litterär kvalitet.
Hanna Jedvik summerar litteraturåret 2018.
En stor del av litteraturåret 2018 har ägnats åt ett pris som inte har delats ut och en Akademi som knappt ens finns. Och att det inte skulle bli något Nobelpris i litteratur i år stod klart i början av maj.
Den stormiga akademien till trots så har det dock publicerats en massa litteratur under året. Vissa titlar har rent av lyckats sätta agendan för kulturdebatten. Då tänker jag exempelvis på Malin Lindroths essäbok "Nuckan" som fick oss att prata om det som Malin Lindroth kallar för ofrivillig partnerlöshet. Efter att ha levt de senaste trettio åren utan en parrelation bestämde sig Malin Lindroth för att tvätta bort skammen och återerövra begreppet nucka. Därmed lyfte hon på locket för en diskussion om relationsnormer och tabun som vi inte visste att vi längtade efter.
Ett annat fenomen på relationstemat under det gånga året var att den unga generationens syn på relationer, könsidentitet och makt börjar ta plats i litteraturen. Jag tänker på Tova Gerges roman "Pojken" och Elin Bengtssons "Rosenregimen". Två romaner som skildrar unga människor som utmanar den stereotypa och traditionella synen på kön, makt och tvåsamhet. Likaså har har debatten om klimat och miljö återspeglats i Lyra Kolis "Allting växter" och Jonas Grens diktsamling "Dälden där de blommar".
Lagom till Bokmässan släppte den nyligen avhoppade Akademiledamoten Sara Stridsberg sin roman "Kärlekens Antarktis" som väckte viss uppståndelse med sin suggestiva och blodiga berättelse. En stark roman med ett sprakande bildspråk och en träffsäker gestaltning, ansåg många. Ändå saknades Stridsberg på listan när Augustprisets jurygrupper i oktober presenterade sina nominerade till årets Augustpris.
Saknades gjorde även starka romaner skrivna av författare som Mirja Unge, Johanna Frid och Cilla Naumann. Något som skapade en debatt hos landets litteraturkritiker, som ifrågasatte juryns kompetens att bedöma och värdera litterär kvalitet. Bland de nominerade fanns i alla fall den hyllade Ædnan, Linnea Axelssons prosalyriska berättelse. I urvalet lyste den klart starkast och och vann när priset när det delades ut för ett par veckor sedan. Därmed kunde vi litteraturkritiker trots allt andas ut.
I övrigt kan man konstatera att det har varit ett ovanligt ungt litteraturår. Sällan har medelåldern bland de mest uppmärksammade författarna varit så låg. Och sällan har det varit en sådan tonvikt på kvinnliga upphovspersoner. Kanske för att vissa favoriter som Jonas Hassen Khemiri, Thomas Bannerhed och Jonas Gardell inte riktigt levde upp till förväntningarna.
Så medan Sara Danius knyter sin blus och Horace Engdahl planerar nästa motangrepp är det uppenbart att Sveriges unga författarkår nästa steg in i framtiden.
