Sigrid Sandströms måleri i nytt ljus
På Västerås Konstmuseum visas måleri av Sigrid Sandström (f. 1970) vars verk ofta är ett slags funderingar över själva måleriet och bildskapandet.
"Föreställningar" heter den här utställningen, en titel som är rätt användbar för att nysta i vad det är man är ser. Eller kanske i vad som händer? Dels blir väl ett konstverk alltid till något slags föreställning när det ställs ut, ett framvisande där olika sammanhang, rummet, vad som hänger bredvid och så vidare gör att det blir lite olika från gång till gång. Sedan kommer också vi som publik med våra egna föreställningar om saker och ting och det kommer påverka vad vi tycker oss se. Och så är det ju förstås frågan om vad själva konsten föreställer, eller iallafall vilka associationer man gör kring vad den verkar föreställa. Att Sigrid Sandströms måleriska former ibland helt klart liknar Rorscharch-plumpar understryker förstås det.
Så om jag börjar i den änden, med hur det ser ut. Svart, vitt, grått är det väl i grunden, med en del starka färginslag här och där och former som får mig att tänka geologi, avlagringar, sörja, spår. Men också nåt större. En bergskedja eller planetyta. Ibland är färgen pålagd med knivskarp exakthet, ibland verkar den ha bubblat eller vara bortskrapad. På många ser du ut att ha suttit breda tejpremsor. Färg har lagts på så att det ser ut som något rivits bort. Som om det en gång funnits där men inte längre.
Verken handlar nog mycket om det, om sig hur de komponerats i lager av färg och tid och handlingar. Det är det de föreställer. Bland annat.
Men sedan kan ju förstås fråga sig om det färdiga bara för att färgen nu torkat?
Det man märker efter stund i det där inre rummet på Västerås Konstmuseum bland Sigrid Sandströms målningar är att det är något som inte riktigt stämmer. Eller inte är som vanligt eller hur man nu vill ha det. För en del av det jag kanske först trodde var färgytor är egentligen ljus som projiceras från spotlights i taket. Det är väldigt skira saftröda, ljusgula eller lilablå skiftningar i vissa verk. När jag väl sett att de kommer från spottarna börjar jag tror att också andra färgfält också är projektioner. Men nej, de är faktiskt målade.
Så det blir alltså inte bara "tavlor på en vägg" utan en installation om att vara i det där rummet och titta. Tillför den där tillfälliga färgläggningen något till själva verken, eller till stunden? Säkert både och. Precis som spotljusen både är en gestaltning av betraktarens blick – och något jag tittar på. Nästa gång målningarna visas någon annanstans utan färgspottar händer något annat.
Det är väldigt givande att stå där bland dessa föreställningar som, närmast bokstavligt, aktiverar både besökaren och själva konsten.
Föreställningar visas till den 10 februari.
