RECENSION - LITTERATUR

Mångtydigt och fullt av patos i Henrik Bromanders "Högspänning"

3:00 min

Huvudpersonerna i författaren Henrik Bromanders verk är ofta manliga outsiders, men i nya romanen är den el-allergiska huvudpersonen en kvinna, lärare och P1-nörd. Lars Hermansson har läst.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Författare: Henrik Bromander
Titel:
Högspänning

Jag vet inte varför Henrik Bromander valt att i bok efter bok porträttera dessa tragiska normbrytare, men han gör det med inlevelse och respekt. Framför allt, skulle jag säga, i kraft av ett gediget researcharbete, i den nya boken redovisad i en fyllig notapparat, vilket inte är så uppstyltat som det låter: jagberättaren, Lotta Dahlin, är en litteraturvetenskapligt skolad gymnasielärare med hög svansföring och sinne för evidensbasering. En vetenskaplig hållning hon får nedkörd i halsen när hon försöker få gehör och sympati för den elallergi hennes omgivning betraktar som något psykosomatiskt alternativt helt vanliga klimakterieproblem.

Som läsare fattar man att Lottas symtom – plötsliga kräkningar, sprängande huvudvärk, sömnlöshet et cetera – måste vara ett helvete att leva med, men måste det ha med elektromagnetisk strålning att göra? Till det fina med Bromanders berättarteknik hör att han låter läsaren sväva i osäkerhet. Eftersom han är så solidarisk med sin huvudperson framstår hon bara glimtvis som den rättshaveristiska kuf hennes allt färre vänner och kollegor antagligen betraktar henne som.

När hon i undersökningssyfte går omkring med foliehatt i närheten av en strålkastarupplyst fotbollsplan i sina hemkvarter, blir det aldrig slap-stick, eftersom Bromander låter henne redovisa testresultaten noggrant i en fotnot, medan huvudtexten ägnar sig åt en välskriven men prudentlig dekonstruktion av ”foliehatten” som samtida symbol för faktaresistens och andra dumheter.

Det går verkligen att känna sympati för Lotta – tills hon når botten, och det vänder. Vad som då händer ska jag förstås inte avslöja, bara att möjligheten till identifikation avtar i takt med att symtomen upphör, och händelseförloppet blir mer uppskruvat och fantastiskt.

Men även innan vändningen är Högspänning, liksom övriga romaner av Bromander jag har läst, en bladvändare. Det är högt tempo, sällan låter han en scen uppta mer än sida eller två. Vilket gör att obehaget som finns där, aldrig riktigt finfördelas och kryper in under huden, som hos till exempel Magnus Dahlström, vars smak för svårartade huvudpersoner Bromander tycks dela. När det psykiska berättas blir det en berättelse, när det gestaltas blir det poesi. Även om den skulle råka förekomma i en roman. Men den magnifika slutscenen, som gör att romanen verkligen gör skäl för sin titel, är poesi, mångtydig och full av patos.