Veckans ord: Minnas

3:48 min

Det är Förintelsens minnesdag den 27 januari. En dag för att just minnas Förintelsens offer. Cecilia Blomberg väljer därför "minnas" som Veckans ord.

Kommentar/analys: Detta är en kommenterande publicering. Sveriges Radio är oberoende och agerar inte i något politiskt partis, intresseorganisations eller företags intresse.

Vad betyder det egentligen att minnas? Enligt Svenska Akademiens ordlista är det citat "att återfå eller aktualisera lagrad själslig föreställning av något". Motsatsen är att glömma. Och det handlar om något annat än att bara komma ihåg. Det är mindre uppfordrande att komma ihåg. Att minnas ställer andra krav.

Som alltid i slutet av januari - närmare bestämt den 27 januari - så samlas människor världen över för att just minnas Förintelsens offer. Alla de människor som mördades under tredje riket. Majoriteten var judar. Men också romer, homosexuella, och kommunister placerades och dödades i nazisternas koncentrations- och förintelseläger. 

Det finns en akut känsla av att de som har den här förstahandsupplevelsen inte kommer att åka runt på skolorna och prata med nya generationer.

Efter Eichmannrättegången i Israel 1961 var det som en dammlucka öppnades och de som överlevt lägren började dela med sig av sina minnen, sina erfarenheter. Under 50-talet var det fortfarande tyst. Det kanske inte fanns ord än för att minnas.

Men ändå någon gång under mina skolår på 70-talet blev vittnesmålen en del av min bildning. Sen som kom dramatiseringarna. TV-serien Holocaust slog rakt in i vardagsrummen när den kom 1978.

Minnet från Förintelsen blev en del av ett allmänt medvetande. Nu behöver det fyllas på igen. Nu försvinner snart de sista överlevarna. De som fortfarande lever är gamla nu. Det finns en akut känsla av att de som har den här förstahandsupplevelsen inte kommer att åka runt på skolorna och prata med nya generationer.

Det som då finns kvar är berättelserna. I veckan har jag ägnat mig åt Lenke Rothman född i Ungern 1929. Hon är ett av de viktiga svenska konstnärskapen under senare 1900-talet. Jag har träffat en ny generation som nu lyfter fram henne i ljuset igen drygt 10 år efter hennes död. För att hon är en bra konstnär och för att hennes konst förmår göra minnet av förintelsen till en del av samtiden och av nuet.

Hon inte bara väver samman sina egna minnen från Auschwitz och Bergen-Belsen med livet hon levde efter det. Hon gestaltar skörhet. En omsorg om det som är liv, mänskliga spår, och som påminner om att det även idag händer nya saker vi måste minnas och återigen minnas för att vi inte ska upprepa dem.

För själva poängen för henne och många av de som gett oss kontakt med förintelsen genom konsten eller litteraturen är att det här inte är ett avslutat historiskt skeende. Det finns där under ytan och kan ta plats väldigt snart igen.

Vi måste fortsätta läsa författare som Imre Kertész eller Primo Levi - för att de får oss att se det som kanske aldrig går att förstå. De som var så noga med de ord de valde för att skriva om sina upplevelser av Auschwitz. Att hitta ett språk som visade respekt för de döda och de överlevande.

Och det minsta vi som lever nu kan göra är att se till att hålla liv i de berättelserna. Föra de vidare. Tvingas att minnas.