Leto - lustfyllt, punkigt allvar

1:35 min

De spelar den förbjudna musiken, de festar och älskar och drömmer om en ny skiva från Väst. Fantasifullt vackert. (Premiär 8 februari).
Betyg: 5

Titel: Leto
Regissör: Kirill Serebrennikov 
Manus: Mikhail Idov, Lili Idova, Ivan Kapitonov, Kirill Serebrennikov efter Natalya Naumenko memoarer             
Skådespelare: Teo Yoo, Irina Starshenbaum, Roman Bilyk            
Genre: Drama/musik
Betyg: 5

Det här är punkigt, hejdlöst, lustfyllt och på fullaste allvar.
Vi är i Sovjet på 80-talet innan perestrojkan, många skivartister från väst spelas inte och deras skivor är förbjudna. Desto mer spännande för den grupp musiker vi träffar, kommer de över en Bowie eller en T Rex så spelas skivan om och om igen, den analyseras och den kopieras på musikernas egen underground-scen.
I filmen görs några covers som är så fulla av både kärlek och respektlöshet att jag fullkomligt kapitulerar, ja det är nästan så en tår kommer fram. Det här är också min musik, men jag kunde bara gå ner till skivaffären och köpa skivan. Och inget straff väntade.
Leto är en svartvit film, med några färgscener, den är en historia om några musiker som lever i en diktatur men ändå hittar vägar att spela, sporra varann och att älska.
Leto får en femma, men jag förstår också att det kanske inte är samma upplevelse för någon som inte gillar Iggy Pop och Lou Reed, Blondie eller Talking Heads.