Tvingad till äktenskap del 2 – Hotet mot Nadja

Här kan du läsa hela programmet. Lyssna på programmet här.

Hon går med snabba steg och ser sig om noga.

Hon har varit hemma i Sverige i några månader, men känner sig orolig. 

Hon berättar att hon inte visste hur länge hon skulle få stanna innan hon skickas tillbaka sin man, långt bort i ett annat land. En man som hon säger att hon tvingades att gifta sig med. Då tar hon ett beslut. 

"Idag tar de mig"

– Jag tänkte…för det var en kväll där som jag trodde att de skulle ta mig igen. Så därför så gick jag, liksom, säger Nadja.

Det var en höstdag.

– Jag bara tänkte att i dag tar de mig, liksom. Jag var ju livrädd varje dag, säger Nadja. 

Hon var på väg till polisstationen i en svensk stad.

– För planeringen var ju att jag skulle åka tillbaka igen. Så det var ju det jag var rädd för, säger Nadja. 

"Känner sig jagad hela tiden"

Nadja är i övre tonåren och har ljusa jeans på sig idag. Vårt möte är lite försenat, för hon har haft ett viktigt prov i skolan. Nadja vill träffas och berätta om sina erfarenheter, men villkoren för intervjun är skarpa. 

Vi får inte komma hem till Nadja, som egentligen heter något annat. För att kunna göra en intervju har vi valt en plats där vi inte riskerar att röja hennes vistelseort.

Så nu sitter vi i ett litet rum i en svensk stad. 

– Man kan aldrig vara säker till hundra procent för det är ändå, liksom, heder är alltid heder och heder kommer alltid att finnas där, säger Nadja.

Vi har bytt ut Nadjas röst också, mot en skådespelares. För Nadja bör inte höras i radio, inte synas på bilder i tidningar, tv eller på nätet. Hon säger att hon inte, även om hon funderat på det, kan vara med i en idrottsförening där det ingår tävlingar. Föräldrar och kompisar filmar och tar bilder på matcher.

Hon ser sig över axeln när hon är ute och går.

– Ja, hela tiden. Alltså det är viktigt, säger Nadja.

Hur är det att leva så?

– Alltså det är jobbigt, man känner sig jagad hela tiden. Man känner sig jagad hela tiden. Jag är till och med rädd… tänk om jag träffar någon som känner igen mig, som känner dem? För alltså… alla känner ju alla, det är ju så, säger Nadja.

Nadja berättar att hon är rädd för att släktingarna ska söka upp henne. De, som hon säger, tog henne till ett annat land, klädde henne i vit brudklänning, gifte bort henne med en man och sedan lämnade kvar henne hos mannen. I Sverige slog Nadjas skola larm till socialtjänsten eftersom hon saknades i skolan. Hemma fanns också anhöriga som ville ha hem Nadja, och som till slut lyckades. Men då hade det gått drygt ett halvår.

Vad är det du tänker att de skulle kunna göra om de hittar dig?

– De har gjort så mycket så vad skulle de inte kunna göra nu… jag har blivit utsatt för allt möjligt, liksom, så vad skulle de inte kunna göra nu? säger Nadja.

Livet efter polisanmälan

Förra veckan handlade Kaliber om en annan kvinna, Jasmine, som gifts bort utomlands, och om kampen för att få hem henne till Sverige igen.

Det handlade också om en ny lagstiftning mot tvångsgifte, med två nya brottsrubriceringar: äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa, som lett till få åtal. Hundratals brott har anmälts – men de flesta utredningar har lagts ner.

Kaliber i dag handlar om de bortgifta ungdomarnas tillvaro under rättsprocessen – när föräldrar eller släktingar står åtalade – och om hur tillvaron kan se ut efteråt, när livet ska gå vidare men hotbilden finns kvar.

Får ungdomarna det stöd som de behöver och har rätt till?  

Rädd för att släkten ska hämnas

När Nadja kommit tillbaka till Sverige så hittar hon en vuxen som hon fick förtroende för. 

– Hon såg ju att det var något på mig och hon visste ju att jag hade varit borta ett långt tag...Jag liksom kunde inte hålla mig och jag bara började gråta och gråta och gråta hela tiden, och sedan bara berättade jag för henne, säger Nadja.

Hon var livrädd för att bli tillbakaskickad till mannen.

Nadja säger att kvinnan hon öppnade sig för, ville hjälpa henne.

– Hon bara ”gå till polisen”, hon bara ”lyssna på mig, jag lovar, jag kommer att hjälpa dig sen”. Så jag gick till polisen. Hon är ändå äldre, hon vet väl sånt tänkte jag. Liksom, vad skulle jag annars göra?, säger Nadja.

När Nadja klev över tröskeln till polisstationen visste hon inte vilka följderna skulle bli.

– Jag tänkte då, utifall att det skulle hända mig nånting så vet polisen vad som ligger bakom det. Så att det är bara att gå liksom, utföra, så att de vet, i alla fall har en aning, men sen så sa de, "du måste gå till socialtjänsten", säger Nadja.

"Sen Nadja kom tillbaka till Sverige har släkten som finns i Sverige fortsatt att trycka på med olika hot att hon måste återvända till den man hon har gift sig med”, skrev polisen i anteckningarna efter Nadjas besök på stationen.

Polisen skrev också att hon önskat att vara anonym. Hon var rädd att släkten skulle hämnas.

Skyddad identitet

I dag lever Nadja med skyddad identitet och säger att det är något som hon nog måste acceptera att göra, länge.

Det betyder bland annat att namn och adress inte är offentliga i folkbokföringen.

Personer som riskerar att utsättas för brott, förföljelser eller allvarliga trakasserier kan få skyddad identitet.

I januari i år hade 7409 barn i Sverige, ungefär lika många pojkar som flickor, skyddad identitet. Det kan vara flera olika skäl som ligger bakom.

I Nadjas fall handlar det om hedersrelaterat våld och förtryck.

– Man ska leva skyddat, man lever inte längre i någon frihet, säger Negin Amirekhtiar.

Hon är jurist och sakkunnig på det Nationella Kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck, som inrättats av regeringen. Hon beskriver en ensamhet hos hedersutsatta barn och unga.

– Hur hade det känts om allt, alla du känner, du är van att leva i ett typ av kollektiv, du är van att ha familj och släkt runt dig. Oaktat ja, det har varit dåligt, men om man bara tänker barn och en känsla...och där för att barnet då ska orka, för många gånger, hotbilden kommer aldrig försvinna. Det kommer alltid att finnas en hotbild och det krävs att barnet får fortsatt hjälp och stöd från ansvarig myndighet för att orka med, säger Negin Amirekhtiar.

Nadja omhändertas

Nadja gjorde som polisen sagt. Hon gick till socialtjänsten.

Sedan gick allt mycket fort.

När Nadja berättat vad släkten gjort mot henne blev hon omhändertagen enligt lagen om vård av unga, LVU. Det var bråttom – och farligt, enligt socialtjänsten.

– I början, i början så tog ju bara socialtjänsten mig och då tyckte jag att det var dåligt för de förklarade inte för mig liksom, att de skulle ta mig, säger Nadja.

Utredaren skrev att det framkommer en stor hotbild mot Nadja eftersom hon polisanmält ett tvångsäktenskap. Omhändertagandet skulle hållas hemligt.

Det var först senare som Nadja förstod varför hon själv inte fått veta vad som skulle hända.

– Det var ju också för min säkerhet så att ingen annan skulle veta att de skulle ta mig och så, säger Nadja.

Hur kändes det att anmäla sin släkt?

– Förfärligt, alltså det var jättejobbigt, verkligen…. och det kändes ju bra att prata om det, såklart. Men jag insåg inte att jag liksom hade anmält dem då, på plats. Utan det var ju då efter att socialtjänsten tog mig och det stod på nätet att de hade tagit in min släkt, att de blev häktade och vad heter det, och det blev förhör och såna saker. Jag bara, "åh nej vad har jag gjort", det var då jag ångrade mig helt, men i dag ångrar jag inte mig, säger Nadja. 

Omhändertagna på grund av heder

Vi hittar och går igenom drygt 60 domar från de senaste två åren där barn och unga omhändertagits enligt lagen om vård av unga, och där hedersnormer finns med i bedömningarna.

Flickor över hela landet har vittnat om oron för tvångsäktenskap. I Norrbotten, Västernorrland, Västmanland, Skåne.

En flicka i Östergötland berättar att hon utsatts för ett övergrepp av en kille, men hon vågar inte berätta för sina föräldrar. Hon tror att hon ska bli dödad eller skickad utomlands.

I Stockholm säger en flicka i mellanstadiet att hon vill ta livet av sig om hon måste återvända från familjehemmet till sina föräldrar. Hon har blivit misshandlad enligt socialnämnden, och det finns uppgifter om att hon kan bli bortgift.

Historierna upprepar sig i allt från små samhällen till stora städer.

"Jag är inte jag"

Nadja fick omedelbart flytta till ett skyddat boende, där släkten inte skulle kunna hitta henne.

– Det var tjejer som behövde skydd, liknande fall som mig då… till exempel misshandel, våldtäkt och bortgifte, det var ingen där som var... men det var sådana liknande händelser. Så det var ett skyddat boende, säger Nadja.

Trivdes du där?

– Självklart vill man ju inte bo där men vad ska man göra om man inte har något annat val liksom? Så det var liksom, alltså jag trivdes inte till hundra procent. Vissa dagar kunde jag acceptera läget, och andra dagar bara hatade jag alla liksom. Första perioden så fick jag typ inte gå ut alls, och ingen mobil eller Internet, jag fick inte träffa någon. Jag fick inte gå ut för min egna säkerhet. I typ en månad, två månader. Något sånt. Och sedan därefter fick jag mobil, och så fick jag gå ut sakta, sakta själv, säger Nadja.

Så småningom började hon i skolan igen, säger Nadja, men på boendet drog hon sig ofta undan.

– Jag låste in mig själv i mitt rum hela tiden och gjorde inga aktiviteter med dem. De satte på tv:n och kollade serier och filmer och hade fredagsmys och såna saker. Jag var aldrig ute där med dem. Alltså jag själv låste in mig för att jag mådde dåligt liksom, säger Nadja.

Känslorna uttryckte hon genom att skriva – men ibland brast det för henne.

– Ja, alltså, när jag blev arg och ledsen, på boendet då. Antingen tog jag på mig hörlurar och gick ut, tog en promenad…och… var jag riktigt arg så slog jag sönder saker, liksom slog sönder speglar med näven då… så jag har haft massor med blodiga nävar…såhär, säng… vad heter det, väggen, gaveln, alltså den var ju av trä, den har jag slagit sönder också, säger Nadja.

På boendet fick Nadja lära sig om säkerhet, om att leva skyddat. Hon väljer idag olika vägar när hon går hem, och hon använder inte sociala medier, som andra ungdomar.

– Ja, alltså jag är en annan människa nu. Bytt namn har jag gjort. Jag måste byta vart jag kommer ifrån, vilket land jag är ifrån, vart jag har bott innan, liksom, jag är inte jag, säger Nadja. 

Brister i stöd 

En granskning av 14 kommuner som Inspektionen för vård och omsorg, IVO, gjorde i fjol om våld i nära relationer visar att skyddet kring kvinnor och barn varierar i landet.

Det brister i bedömningar av skyddsbehov kring barn och unga och rapporten ser risker att de som ska skyddas utsätts för fortsatt fysiskt och psykiskt våld.

I en annan IVO-rapport från i fjol står att socialsekreterare i vissa fall hamnar i en svår sits när de vill hjälpa ungdomar som behöver skydd, eftersom chefer tycker att det är för dyrt med placeringar.

Negin Amirekhtiar, Nationella Kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck:

– Vår samlade bild är att variationen är väldigt stor mellan olika kommuner när det gäller vilket stöd och skydd som man kan erbjuda personer som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, barnäktenskap, tvångsäktenskap, könsstympning, bortförande. Personer som söker hjälp i dag, de kan inte vara säkra på vilket stöd som de kan förvänta sig, eller om de överhuvudtaget kommer att få någon hjälp, eller att de får det, säger Negin Amirekhtiar.

Även Europarådet har pekat på att det är stora skillnader över landet hur stödet och skyddet för kvinnor och barn som utsätts för våld ser ut. Det rådet har tittat på är hur Sverige förhåller sig till ”Konventionen om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet”, den så kallade Istanbulkonventionen, som gäller i Sverige sedan 2014. 

Negin Amirekhtiar säger det här får stora följder för utsatta som söker hjälp.

– Det blir att vi yrkesverksamma då sviker det barnet eller den ungdomen för att vi inte kan erbjuda den hjälp som det barnet eller den ungdomen faktiskt har rätt till. Det är under all kritik att det är så, säger Negin Amirekhtiar.

I Nadjas fall har det gått bättre. Hon får skydd av samhället. När hon tänker tillbaka tycker hon att stödet generellt, men med några undantag, har hjälpt henne vidare.

Släktingarna nekar till brott

När Nadja bodde i det skyddade boendet utredde åklagare och polis äktenskapstvång men också andra brott kopplade till släktingarnas kontroll av Nadja.

Släktingarna nekade till brott. De sa att Nadja inte hade gift sig.

Och ibland ångrade Nadja att hon gått till polisen.

– Jag hade ju massa skuldkänslor för att jag skulle låsa in min släkt då. Men med tiden har jag fått det i mitt huvud att jag egentligen inte behövde leva där och gå igenom det här. Det ska inte någon behöva göra. Så de får ta det. Sen massa rättegångar, sen var jag långt ifrån min familj. Och ingen social kontakt med några vänner, så det var lite...Jag mådde...alltså allt var dåligt, säger Nadja.

Efter polisanmälan fick Nadja ett målsägandebiträde, en jurist som skulle företräda hennes intressen i rättegången.

– Jomen det funkade bra tror jag. Jag kan inte så mycket om det. Vad ska jag säga...de gjorde väl sitt jobb, säger Nadja.

Fick du förtroende för henne så att du kunde lita på henne?

– Ja, det fick jag faktiskt. Hon var väldigt snäll och vänlig mot mig. Hon var väldigt förstående faktiskt, säger Nadja. 

Alla får inte rätt stöd

Barn i den här situationen har, precis som Nadja, rätt till ett juridiskt stöd – ett målsägandebiträde eller särskild företrädare. Det är viktigt för att kunna klara upp de misstänkta brotten. Men alla får inte det. Åklagarmyndighetens egen uppföljning pekar på nedlagda förundersökningar, där barnen inte har haft det här stödet.

Och det här är även något som Europarådet har uppmärksammat som ett problem i Sverige, enligt sin granskning av hur Sverige lever upp till Istanbulkonventionen.

Morgan Johansson, socialdemokratisk justitieminister, svarar att han tycker att det är angeläget att få det här stödet.

– Så tidigt som möjligt i en process, och behöver vi göra ytterligare där då är jag ju naturligtvis intresserad också av att vidta åtgärder i den delen, säger Morgan Johansson (S).

Men vad skulle det kunna vara i så fall?

– Det vi har gjort rent lagstiftningsmässigt det är att vi när det gäller exempelvis sexualbrott, så kopplar man in målsägandebiträde nu, redan från början, från och med det att du anmäler själva brottet. Medan man i andra brott så kommer målsägandebiträden in först senare. Vi har ju nu, vi använder ju, vi har nu mer resurser till målsägandebiträden än vad ni någonsin tidigare har haft, säger Morgan Johansson (S). 

Domen

Nadja säger att hon mådde dåligt under rättegången. Hon hade skuldkänslor och ville att allt ska vara över.

– Allt var jobbigt, säger Nadja.

Sedan en dag kom domen.

– Det var ju liksom en chock för alla att de blev frikända. Där förstår jag inte hur systemet eller domaren tänker liksom, säger Nadja.

Det var långt ifrån över för Nadja.

Ingen dömdes för att ha tvingat henne att gifta sig, och sedan ha lämnat henne kvar hos mannen i ett annat land, som åklagaren försökt bevisa i rätten.

– Det kanske är att de inte tror på sånt. Jag vet inte. Men det känns väldigt konstigt, säger Nadja.

Tingsrätten skrev att Nadja hade levt med mannen i en äktenskapsliknande förbindelse, men ansåg inte att det var klart exakt vilka som hade fått Nadja att gifta sig. Rätten tyckte inte att åklagaren hade tillräckliga bevis för att döma släktingarna. 

Nadja förändras

Nadja bodde kvar i boendet för utsatta tjejer efter den friande domen. Polisen bedömde att hon måste fortsätta leva skyddad.

Nadja beskriver hur hon börjar förändras under tiden i boendet.

– Jag har aldrig varit den som säger nej och skriker och höjer rösten när jag inte får som jag vill. Det var mer… jag fick utskällningar, jag var liksom inlåst och sådana saker, men jag sa ingenting, jag bara tog det… men det är just på boendet, efter allt skit som hände mig...Så jag började typ vakna, det var där jag började säga ifrån till personalen och de bara: "oj, vad har hänt med henne liksom"? För jag var ju alltid tyst och jag var alltid i mitt rum, jag var den tysta. Men nu har jag börjat säga emot och säga när jag inte vill och när jag inte tycker som de andra och så, så det är ju framsteg och det positiva med det hela, säger Nadja.

Nya bevis

Bara dagar efter tingsrättens dom händer något. Det kom nu fram fotografier.

Bilder som föreställer Nadja, klädd för bröllop, med brudslöja. Där syns också släktingar och mannen som Nadja vittnat om att hon tvingats gifta sig med. Det syns att det är fest. Nadja själv ser inte glad ut på bilderna.

Fotografierna nådde polisen och åklagaren. Ny bevisning.

Tingsrättens dom överklagades till hovrätten. 

Ny dom

Det blev fler förhör, och mer utredning.

Nadja tyckte att det tar lång tid.

Ett år efter den friande domen kom beskedet.

– Jag vet inte vad jag kände men, jag började gråta efter, efter en stund alltså, inte då jag hade hört det, säger Nadja.

Hovrätten dömde två av Nadjas släktingar för äktenskapstvång. Rätten ansåg att Nadjas och andra vittnens berättelser var trovärdiga och att bevisen som stärktes av fotografierna, var tillräckliga. Släktingarna hade utnyttjat Nadjas utsatta belägenhet, skrev hovrätten, som dömde dem till fängelse. 

– Det kändes som att jag inte kopplade direkt att, vad som hade hänt egentligen. Jag liksom begrep inte vad som hände. Jag vet inte, jag bara grät, jag vet inte vad jag kände. Det var antagligen den här ångesten och skuldkänslorna. Jag kände massa skuldkänslor då, säger Nadja.

Men det gör du inte i dag?

– Det kan ju komma men jag försöker liksom…för hjärnan säger någonting och hjärtat säger något annat. Jag försöker ju lyssna på min hjärna mer än mitt hjärta. Man kommer långt med det, tror jag...säger Nadja.

Släktingarna fortsätter att neka till brott. Hovrättens dom är överklagad till Högsta domstolen, som ännu inte har beslutat om målet ska prövas på nytt.

– Det är det vi väntar på, säger Nadja.

Familjehemmet

Några månader efter att släktingarna fått sin dom i hovrätten kom en ny vändpunkt för Nadja.

Den har att göra med kvinnan som följt henne hit, till rummet där vi sitter, för att ge Nadja stöd under intervjun. Kvinnan är familjehemsmamma och hon säger att familjen nu har fått ett till barn, Nadja.

– När jag träffade dem så kändes det väldigt bra. Jag fick en bra känsla av dem så därför valde jag att flytta till familjehemmet. Annars hade jag aldrig velat flytta till just familjehem liksom, säger Nadja.

Det var ungefär en månad sedan, berättar Nadja, som hon flyttade till familjehemmet.

– De tillhör mitt hjärta nu. De kommer jag inte att släppa, någonsin. Alltså, de har varit mer familj till mig nu än vad min egna familj, alltså min riktiga familj, har varit någonsin, och jag har känt dem i en månad. Alltså... de är obeskrivligt underbara, säger Nadja.

Hon tycker det är viktigt att få välja familjehem själv.

– Det finns andra som bara blir placerade och det är väldigt synd tycker jag, men det beror också på deras situation, säger Nadja.

"Inte acceptabelt"

Skyddet och stödet till den som utsätts för hedersvåld är alltså inte detsamma i hela landet. Det varierar beroende på var man bor. Juristen Negin Amirekhtiar säger att unga inte kan vara säkra på vilket stöd och skydd de kan förvänta sig. Eller om de överhuvudtaget kommer att få någon hjälp. 

Åsa Lindhagen, från Miljöpartiet är jämställdhetsminister.

– Det är inte acceptabelt att stödet ser väldigt olika ut. Man ska få stöd och hjälp oavsett var i Sverige man bor. Det är en väldigt viktig fråga att jobba med att alla barn och ungdomar ska kunna få stöd och hjälp, säger Åsa Lindhagen (Mp).

Är det så att samhället sviker barn som är utsatta för hedersrelaterat förtryck, till exempel äktenskapstvång?

– Ja, alltså barn och ungdomar som inte får stöd och hjälp, ja då har vi svikit. Vi kan inte lämna ett barn i sticket utan är det ett barn som behöver stöd och hjälp då måste vi se till och skjuta till det stödet, säger Åsa Lindhagen (Mp).

Åsa Lindhagen säger att regeringen, enligt en tidigare överenskommelse med Vänsterpartiet, satsar på att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck: 214 miljoner kronor under perioden 2018 till 2020. Och ytterligare 45 miljoner kronor i en ny överenskommelse mellan Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet.

I fyra pilotlän: Kronoberg, Norrbotten, Västra Götaland och Gävleborg, byggs nu särskilda resurscentrum.

– Det har precis dragit igång och det handlar om att samla kunskap, till exempel socialtjänst, hälso- och sjukvård, polis under samma tak och kunna ge stöd till yrkesverksamma och också utsatta. Det kan vara ett sätt till exempel att stärka likvärdigheten och stödet i en region, säger Åsa Lindhagen (Mp).

Regeringen ska göra det Nationella Kompetensteamet permanent, och är ense med stödpartierna om att öka möjligheterna för socialtjänsten att göra insatser oavsett vad föräldrarna tycker om saken, säger jämställdhetsministern.

– Även om föräldrarna inte samtycker till att barnet ska få stöd och hjälp, så kan inte vi stå bredvid och svika barnet, utan ett barn som behöver stöd och hjälp ska få det, säger Åsa Lindhagen (Mp).

Åsa Lindhagen pratar om socialtjänsternas ansvar. 

Samtidigt är det så att många socialnämnder har tajt ekonomi – hur ska det finansieras?

– Ja, förra mandatperioden så sköt vi till 250 miljoner kronor per år under 2016 och några år framåt, så att det var ju en väldigt viktig del från regeringens sida att skjuta till och stärka resurserna till kommuner, också välfärden generellt, och sedan är det också en viktig fråga i kommunpolitiken att man som politiker har ett ansvar för socialtjänsten och deras förutsättningar att kunna ge stöd och hjälp, säger Åsa Lindhagen (Mp).

Framtiden

– Jag känner mig annorlunda. Att jag har blivit utnyttjad. Att jag har blivit nedtryckt och stampad på. Ibland får jag en sådan känsla av att jag vill skriva ut det på Internet, min historia. Att liksom peppa alla tjejer därute så att de ser att det finns en chans. Det finns hopp, säger Nadja. 

Hur ser ditt liv ut om tio år? Var skulle du vilja att du är i livet då?

– Mmm. Ehh...jobbet kan vi börja med. Då är det, mitt mål är ju att liksom kanske, jag vet inte, någonting högt, väldigt högt, med att hjälpa unga tjejer med till exempel att de blir misshandlade hemma, bortgifte och mot hedersrelaterat våld och förtryck, typ boenden och sånt, säger Nadja.

Hur har du kommit fram till det?

– Det var sedan jag själv blev i en sådan situation, då insåg jag att jag vill förändra saker och ting här i världen, säger Nadja.

Nadja vill själv välja sin kärlek och tänker sig en framtid med en egen familj.

I dag måste hon leva skyddad och bara de närmaste vännerna vet vad hon har gått igenom. Det är mycket som Nadja måste avstå ifrån. Sådant som andra gör. Livet är väldigt begränsat. Men hon ångrar sig inte.

– Det är det jag vill komma fram till, alla tjejer och killar därute, så att de inte ger upp och tar livet av sig. För det var jag flera gånger nära på att göra… jag är tacksam i dag att jag inte gjorde det, för då skulle jag inte kunna föra det här vidare till andra människor, säger Nadja.

Nadja heter egentligen någonting annat.