Slaveri lever kvar i Mauretanien

– Jag är ingen slav, jag är fri.

Ljudet kommer från ett videoklipp på nätet. Det visar hur aktivister fritar en kvinna som levt hela sitt liv som slav. Aktivisterna har larmats av hennes bror som rymt från samma slavägare flera år tidigare.

– Jag hade levt hela livet med min ägare, vad skulle hända om jag lämnade det livet?

Kvinnan, som heter Haby mint Raba berättar idag, tio år senare, att det var rädslan för vad ett annat liv skulle innebära som gjorde att hon inte ville följa med sina befriare. Hon är född som slav och sonen hon bär i famnen på videoklippet är född efter en av de våldtäkter hon utsattes för av sin ägare.

Men till slut följer hon med. Nu bor Haby mint Raba i en kåkstad utanför huvudstaden Nouakchott. Sista biten till hennes tält får man gå eftersom ökensanden blir för djup och slirig att köra bil igenom. Hon är liten och tunn och ler med sorgsna ögon.

– Dagarna började tidigt, jag skötte getterna och hämtade vatten.

Ända sen hon var barn var hennes uppgift som slav att sköta getterna och hämta vatten. Hon försökte rymma en gång men slavägaren tog hjälp av grannar och lyckades spåra henne efter några dygn. Han tog med henne tillbaka och misshandlade henne svårt med en träpåk. Hon försökte aldrig rymma igen.

– De behandlade mig som en slav, jag var tvungen att göra allt de sa åt mig att göra. Om de sa åt mig att stoppa handen i elden hade jag varit tvungen att göra det, berättar hon.

Som slav födde hon två barn efter våldtäkter. Barnens biologiska pappa behandlade dem på samma sätt som han behandlade henne, säger hon, de var också slavar. Den äldsta sonen dog. Den yngsta sonen föddes 2003. Det vet hon eftersom han föddes när USA invaderade Irak. Men hur gammal hon själv är vet hon inte. Hon gissar på 70 men ändrar sig till 60 när andra runtomkring oss i tältet protesterar. De säger att hon ser yngre ut.

Det finns inga säkra siffror men enligt global slavery index beräknas nästan 100 000 personer leva som slavar i Mauretanien. Det handlar här om traditionellt slaveri, där människor föds som slavar och kan säljas eller ges bort som egendom.

Jag visas runt på SOS esclaves huvudkontor i huvudstaden Nouakchott. Organisationen som funnits sen 1995 tar emot tips och anmälningar om var det finns slavar och försöker sedan förmå det lokala styret i respektive region att göra något åt saken. Med varierande resultat. Organisationens talesperson säger att många lokala myndigheter vägrar samarbeta.

– Det första viktiga steget för att något ska kunna förändras är att regeringen erkänner att slaveriet fortfarande existerar, säger Elkory Sneiba, SOS esclaves talesperson.

Som sista land i världen förbjöd Mauretanien slaveriet 1981. Men ägandet av slavar kriminaliserades inte förrän 2007. Och sen dess har bara ett fåtal fall lett till åtal. Det första var 2011 fyra år efter att lagen trädde i kraft och då i samband med att en FN-rapportör befann sig i landet.

– Lagen säger att minimistraffet är fem år, men han fick bara två år.

Den före detta slavägaren dömdes inte ens till det minimistraff som lagen föreskriver, fem år, utan två. Och satt i slutändan bara fjorton månader i fängelse. Antalet fall som går till domstol är fortfarande väldigt få men efter reaktioner från det internationella samfundet har straffen blivit hårdare.

Haby Mint Rabas före detta slavägare åtalades aldrig. Hon gick med på att inte dra slavägarfamiljen inför rätta mot att hon fick de getter hon skött om hela livet. För frigivna slavar väntar oftast ett liv i fattigdom. Även om organisationer som SOS jobbar för att ge före detta slavar både utbildning och arbete.

SOS esclaves vill inte ge mig några siffror på hur många slavar de lyckats få fria. De säger att de jobbar på att få fram statistik. Men organisationen arbetar i motvind. Regimen vill inte erkänna storleken på problemet och människorättskämpar och aktivister fängslas och torteras eller kastas ut ur landet.

Mauretaniens nuvarande president Mohammed ould Abdelaziz tog makten genom två militärkupper 2005 och 2008. Hans mandatperiod har gått ut och ett presidentval är planerat i sommar. Militären har redan utsett en ny kandidat, en före detta general som står nära den nuvarande presidenten. Men det finns utmanare. En av dem är Biram dah Abeid.

– En dag kommer jag vara president i Mauretanien, säger Biram dah Abeid när jag möter honom på hans kontor i Nouakchott. Han är son till slavar och har engagerat sig i slaverifrågan sen han var barn.

– Jag blev medveten om slaveriet vid tio års ålder.

Biram dah Abeid har fängslats flera gånger vilket föranlett massiv kritik från människorättsorganisationer. Senast han fängslades var i höstas då parlamentsval hölls i landet. Han är parlamentsledamot idag men siktar alltså på presidentposten. Förväntningarna är låga på att militären ska låta någon annan än deras kandidat vinna presidentvalet.

– Det enda sättet han kan försöka förändra Mauretanien är genom de små demokratiska friheter som finns, säger Biram dah Abeid.

Biram dah Abeid uppmanade också den före detta slaven Haby mint Raba att ställa upp i parlamentsvalet i höstas. Hon stod på hans lista men partiet fick inte tillräckligt många röster för att hon skulle väljas in. Hon tänker ändå fortsätta engagera sig politiskt. För att slavarna ska bli medvetna om sin situation och för att rättssystemet ska fungera.

– Den enda nyckeln till förändring är att rättvisa skipas, säger Haby min Raba.

Den enda nyckeln till förändring är att rättvisa skipas säger Haby min Raba. Hon skulle vilja att hennes son, som nu är 16, kunde gå i skolan men pengarna räcker inte. Sonen arbetar för hennes svåger. Efter en stund säger min lokala guide att det börjar bli dags att avsluta.

Utanför tältet står en man och pratar i telefon. Guiden hör honom säga något om att en journalist ställer frågor om slaveriet. Det är en känslig fråga här. Så känslig att två Amnestymedarbetare slängdes ut ur landet i mars och enligt lokala medier sparkades de tjänstemän som beviljat Amnestydelegationen visum.

Men innan vi går berättar Haby min Raba att hon har vägrats pass av myndigheterna. Och att hon fick information om att beslutet att blockera hennes pass kom högt uppifrån.

– De vill inte att världen ska höra min röst, säger hon.

Och så tackar hon för att hon fått berätta sin historia.

Frilansjournalisten Maria Hansson Botin rapporterade.