RECENSION - OPERA

Amasonernas drottning – ett spretigt arkivfynd

3:04 min

RECENSION. En opera om ett krig mellan männen och kvinnorna. En ny drottning ska krönas av krigarkvinnorna men hon tvekar över kravet på att attackera männen skoningslöst. Den här operan skrevs... 1760!

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Opera: Amasonernas drottning (Talestri, regina delle amazzoni) 
Tonsättare och librettist: Maria Antonia Walpurgis Symphorosa (1724-1780)
Svensk text: Martin Virin
Regi: Ditte Hammar
Regiassistent: Elsa Ridderstedt
Musikalisk ledning: Marcus Mohlin
Koreograf: Sara Ribbenstedt / Scenografi och kostym: Marie Abildgaard Moberg / Skräddare: Linnéa Brun / Mask: Mika Hedström /
Ljusdesign: Niclas Anderstedt Lindgren 
Medverkande: Hanna Fritzson, Lisa Thor, Linnea Andreassen,
Linus Flogell och Wiktor Sundqvist
Produktion:
Ett samarbete mellan Kulturhuset Stadsteatern, Den Andra Operan, scenkonstkompaniet Kamraterna, den Köpenhamnsbaserade orkestern Damkapellet och kören Operadonnorna.
Spelperiod: tom 11 juli 2019

Det är ett unikt stycke opera man sätter upp på Årsta teater i Stockholm.

Skriven av furstinnan Maria Antonia Walpurgis, en kulturmecenat och aktiv kulturskapare.

Det handlar om amasoner och skyter i historisk tid. Drottning Talestris är hemligt kär i den skytiske fiendeprinsen Orontes som lever förklädd bland amasonerna. Men han avslöjas och ska offras och då är det Talestris som ska avgöra hans öde. Här finns också en parallellhandling med ett annat par. Den som sett Verdis Aida eller ännu hellre Bellinis Norma känner igen grundproblematiken även om det här är enklare.

Walpurgis musik är en blandning av sen standardbarock och några riktigt förtrollande arior och duetter. Marcus Mohlin leder det lilla Damkapellet och han är dramatiskt följsam men med rätt liten attack. Man kan nog få ut ännu flera kontraster.

Linnea Andreassen var den som sångligt gjorde störst intryck på premiären.

Både dirigenten Marcus Mohlins ledning och hela uppsättningen som helhet regisserad av Ditte Hammar börjar faktiskt vekt och spretigt och diffust. Det blir en ögonuppspärrande blandning av komedi och 1760-talets pekoral. Repliker landar fint och fel. Lite svårt att förstå om vi ska skratta eller vara allvarliga. Sedan under kvällen blir det mer och mer medvetet komiskt eller allvarligt. Och musiken mera tight.

Det här är ett samarbetsprojekt mellan främst Den andra operan och Kamraterna. I stort är det här ett arkivfynd där flera av ariorna kunde platsa i samlingsalbum med den tidiga musikens megastjärnor. Så bra är de ariorna.