En isolerad frontby i Ukraina

9:43 min
  • Frontlinjen en är egentligen en vapenstilleståndslinje, men den vapenvilan fungerar inte, det skjuts massor varje dygn och i närheten bor hundratusentals människor som ska överleva i skuggan av kriget som pågår.
  • Ibland ligger byarna riktigt, riktigt nära och är nästan som omslutna av kriget, det är inte helt lätt att ens ta sig in och ut ur vissa byar för dom som bor där.
  • Hör vår korrespondent Jesper Lindaus reportage.

Anna Timofejevnas svarta rufsiga hund blir väldans ilsk när vi tar några steg in på tomten.

Det finns vakthundar i många hus i östra Ukraina, vaksamma, men till slut ofta sugna på att bli klappade och leka.

Men de hundar jag träffar på i Opytne är märkbart stressade, aggressiva och rädda, inte så konstigt efter alla år av nattliga granatattacker.

– De skjuter varje dag, på morgonen och på kvällen. Vi har inte haft en dag utan att de skjuter, säger Anna Timofejevna.

Hon står utanför sitt låga hus. Gröna träd och blommande buskar hänger ut över bygatan och växer både inuti och upp över ruinerna. En gång bodde det mer än 700 människor här, men det var innan kriget, som började för mer än fem år sedan.

Anna är kvar, pensionär, en av runt 40 som trots att frontlinjen löper en bit bort på andra sidan träden, vägrar att ge upp sitt hem.

– Huset skakar och hoppar. Vi har bara en ljusstake i huset, men den skakar så mycket att det klingar i den som i en klocka när de skjuter, säger Anna.

Annas granne Aleksander kommer cyklande. Han kör lite slalom på gatan som alltmer liknar en stig genom högt buskage.

– Jag är född här, vi har blivit som vana vid det här kriget, säger Aleksander och så kommer det där ljudet som vanan handlar om, en granatkastare.

Aleksander säger till oss att vi inte ska vara rädda, det var långt borta. Det var bara lite dag-skjutande, det är mycket värre på nätterna.
– Människor kan vänja sig vid allt, säger Aleksander, det har han förstått under fem års skjutande. Det är en lite läskig insikt tycker han själv.
Fysiskt mår han bra, men psyket.

– Vi lever utan framtid, och det är svårt.

– Jag vet inte, just nu står vi upp, men imorgon kan en granat slå ner, säger Aleksander och skakar leende på huvudet. Han bor nu för sjätte året i sin källare.

Även Aleksanders hund ser rädd ut när vi kliver in i hans helt sönderskjutna hus.
Där står säckar med ved och kol, en splitterskadad duschkabin, trasiga böcker och porslinsrester bland bråten som är kvar av det sönderskjutna taket.
Aleksander går inte in hit så ofta, han blir stressad av allt han börjar minnas.

Men så finns ju det där med löpningen. Det är inte lätt att ta sig in och ut ur byn Opytne. Det ligger nära frontlinjen.

Den håliga grusvägen över de öppna fälten blir dålig så fort det regnar eller snöar, så dom får gå, cykla, åka moped eller som Aleksander, jogga.

– Jag tränar på vintern, springer 18 kilometer, det är härifrån till Avdiivka och tillbaka.

Han är något av en amatöridrottare, förr cyklade han mycket på asfaltsvägarna. Men asfalten går längs med fronten, och då måste man cykla väldigt fort för att krypskyttarna inte ska få bra sikte.
Så han joggar över fälten istället. Men bara på vintern, nu är det för varmt.

– Om jag överlever till nästa vinter ska jag försöka öka distansen och springa 25 kilometer, säger Aleksander.

Träd och buskar väller ut över den lilla bygatan. De sträcker sig, klänger sig fram för att erövra, gripa tag i folk och mopeder. Naturen tar långsamt över byn.

Men vid nästan varje hus står en rosenbuske, oklippt rufsig och vild, men ändå ett minne av alla de trädgårdsfantaster som måste ha bott här, i byn Opytne, i Ukraina. Men det var innan mer än 13 000 människor dog i kriget, på båda sidor.

Mellan buskarna kommer Anna Timofejevnas man farande. Han kör en Мотоблок, som en långsmal hemmabyggd fyrhjuling med en traktormotor.

Han vill inte säga något i mikrofonen, det får Anna göra. Men berättar att det kommer en doktor någon gång i månaden. Elen är utslagen, de lever med generatorer.

Det är svårt att få tag på mediciner och för att få ut pensionen måste de vandra över fälten in till staden.
Tidvis har de inte haft vatten alls. Det lokala vattnet är förorenat och går knappt att koka soppa på, de får cirka 3 liter färskvatten om dagen per person i plastflaskor.

Mathjälp kommer, men det mesta odlar vi själva säger Anna stolt, nu ska ni få se säger hon och visar oss in till trädgården.
Det gillade hunden inte, men Anna spänner metallkedjan lite hårdare. Hon pekar på lite byggmaterial de fått från Röda Korset, bara nu ingen skjuter sönder det där, så ska det bli ett växthus en dag.
Anna visar oss ett skjul där det går en trappa ner under marken.

– Vi har två sängar där nere, om de skjuter bor vi där min man och jag, säger Anna och det finns en kamin som de kan elda i.

Sedan går vi bakom huset, ut genom grinden.
Där finns peppar, paprikor, aubergine, gurkor.
En stor, stor grönsaksträdgård, breder ut sig. Att det är en riktig trädgård håller Anna inte med om.

– Det finns ingen trädgård, för alla träden är borta, granaterna tog träden, ett enda äppelträd är kvar, resten är flis, bara här ute har vi haft 16 granater, säger Anna. Men hon är stolt.

– Tomater, kål, morötter, meloner, lök och så klart potatis, rader med jordgubbar, majsen är på väg, och Zucchini, för att inte tala om pumporna, oj, oj, oj. Anna blir märkbart glad när vi går runt där. Bara, bara de inte skjuter sönder det.

Hon pekar in mot huset, de hade en utedusch där de odlar lök nu, som ett duschrum. Det var 2014, alla andra hade duschat, barnbarnen också, sen slog en grad-raket ner.

– Jag skadades och duschrummet var helt förstört, mitt hår brann upp, två fingrar försvann, hakan skadades och så splitter i magen, säger Anna.
Hon klarade sig, men det är svårt att jobba i trädgården nu utan de två fingrarna.

– Det gör ont. Och det finns ingen el. Det går inte att tvätta kläder i maskin och jag har bara en hand att jobba med, så det gör ont, säger Anna. Och det finns ingen frys och inget kylskåp.

– Så jag får laga mat på morgonen och sen på kvällen igen, allt blir förstört om det får ligga, säger Anna.

Men hundarna verkar trivas, de har aldrig fått så mycket rester.
Från Röda korset har de fått tuppar och höns. Just nu sitter två hönor i isolering, de pickar nämligen sönder de andras ägg.

Duktig pojke säger Anna till den riktigt stora tuppen som bröstar upp sig.
Bakom den lilla hönsgården står bikuporna, det är hennes mans hobby.

– Det är dåligt honungsår i år, inte mycket, två bi-samhällen rymde också och det är inte lätt att jaga rätt på dem med alla minor och krypskyttar, säger Anna.

Men de lämnar inte Opytne, det bara går inte. Det är det här livet Anna och hennes familj vill leva. I lugn och ro. Inte det här förbannade granatregnandet, som river upp allt man vill odla och bygga varje år.

Och så sätter hon en påse ny sköljda jordgubbar i handen på oss, så vi har något att smaska på när vi i hög fart skumpar hem igen över fälten vid frontlinjen.

Anna och hennes familj är kvar – och inatt kommer de att skjuta igen, som varje natt – de senaste fem åren.

Hoppas, hoppas verkligen det tar slut, men när, ja du – det är mycket oklart, säger Anna Timofejevna i Opytne,