"Chernobyl"-musiken skapades i ett kärnkraftverk

4:56 min

Många har sett "Chernobyl", men har du hört musiken? Lisa Wall om
Hildur Guðnadóttirs musik som snarare är ett landskap än ett ledmotiv.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Alla pratar om Johan Rencks tv-serie "Chernobyl".
Inte jag. För jag har inte sett den. Än. Men jag undrar varför inte alla pratar om musiken till serien.

Det är den isländska cellisten och kompositören Hildur Guðnadóttir som i gammal härlig musique concrete-anda spelat in ljuden från ett riktigt kärnkraftverk för att skapa inte så mycket ett score – som ett soundscape.

Hon har inte – som jag först trodde – haft med stråkar och klubbor för att skapa nåt i det litauiska kärnkraftverk där hon spelat in ljuden – utan hon arbetade mer som en dokumentär – och försökte fånga upplevelsen i att befinna sig i ett kärnkraftverk – och resultatet är magnifikt:

När branden och det explosiva skeendet i en kärnkraftskatastrof väl är över, men den mänskliga katastrofen samtidigt smygande väller fram – så står man inför ett gestaltningsproblem – hur visar man den tysta döden, och hur förmedlar man ett osynligt hot som är ständigt närvarande?

Att här inte ramla i kliché-fällan med sprakande geigermätare är ju också en bedrift – utan att med hjälp av pitchning av olika frekvenser från inspelningarna där i kärnkraftverket – så illustrerar hon till exempel sekundärsmittan mellan mannen på sjukhuset och hans fru som ömt rör vid honom.

Hildur Guðnadóttir har använt sina ljud som verktyg – men hon har också skapat en manifestation av kärnkraftens ljudbild: Den kraft vi själva skapat som kan förgöra oss alla, en hotfull värld där människan hela tiden måste tro att den är i kontroll men där själva materien kräver kaos för att fungera.

De stora, ekande rymdskepp som är själva byggnaderna ger djup till musiken men också en spännande kontrast till en klaustrofobisk och gastkramande handling.

Jag slutar nästan andas under körstycket med Homin Lviv municipal choir: Vichnaya Pamyat – som betyder Evigt minne – och används i den ryska ortodoxa kyrkans begravningsritual. Och jösses som
Guðnadóttir kan arrangera kör. Och vilken kör sen!!! Lyssna bara på när basarna kommer in – och försök att inte rysa:

Hildur Guðnadóttir har förstått att det enda sättet att gestalta katastrof - är skönhet.

Men den klassiskt skolade cellisten som hon är, har motstått frestelsen att vräka på med stråkar - hon har till och med sagt att det var "out of the question" – det de letade efter här var ärlighet. Hon ville jobba med att gestalta den enorma kraft som är atomkraften - och den totala tystnad som är strålningen.

Nu är jag – utan att ännu ha sett serien Chernobyl helt förlorad i the
Hildurness...