Krönika av Katarina Barrling om att politik är närmare religionen än vi tror

4:54 min

Här kan du läsa Katarina Barrlings krönika

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

 Gud är tillbaka i politiken. Allt oftare hörs hur vår tids sekulära tänkande hamnar i konflikt med religionens krav. Det underliggande antagandet är att vårt liberala samhälle är sekulärt och förnuftsstyrt. Att vi frigjort oss från både Gud och allt vad religiöst tänkande heter.

Men är det verkligen så?

Nej, menar historikern Yuval Noah Harari. I boken Sapiens beskriver han hur de politiska ideologierna visserligen lämnat Gud därhän, men att religiösa tankemönster ändå hänger kvar. Med religion menar han tron på en övermänsklig ordning, med värden som inte kan ifrågasättas. I den meningen är kommunismen, kapitalismen och nationalismen lika religiösa som någon religion. Och inte heller det västerländska samhällets överideologi – liberalismen – kommer undan.

Liberalismen är genomsyrad av religiöst tänkande. I stället för Gud avgudar liberalen mänskligheten, förkroppsligad av individen. Liberalens första bud är att värna individen mot kränkning eller skada, och mänskliga rättigheter är liberalens sätt att upprätthålla den kosmiska ordning som liberalismen – liksom alla religioner – strävar efter.

Även om det finns skillnader mellan gudatroende religioner och politiska ideologier, är likheterna svåra att förneka: värden som inte får ifrågasättas, moralisk fördömelse av dem som ändå ifrågasätter. Och trosvissheten: liberaler pekar ut andra som okunniga, samtidigt som de framställer egna trosföreställningar som absolut sanning.

Liberalens religiöst färgade strävan efter en kosmisk ordning ställs enligt Harari på sin spets i synen på straff. Det är här liberalen verkligen kan bevisa sin vördnad för en övermänsklig ordning, genom att försvara även grova förbrytares rätt till human behandling. Genom att respektera de mänskliga rättigheterna även hos den människa som på grövsta sätt kränkt en annan människa, bevisar liberalen sin förmåga att tillerkänna mänskligheten en sådan helighet att den inte ens får kränkas hos den som själv kränkt denna helighet. I äldre tid gällde motsatsen: då upprätthölls den kosmiska ordningen genom att tortera och offentligt avrätta mördare. Nu upprätthålls ordningen genom att bemöta brott, till och med terror, med humanitet.

Även om Sverige inte har dödsstraff, konfronteras vi ändå ibland med frågan, till exempel då en utländsk medborgare döms för ett grovt brott, och löper risk att straffas med tortyr eller dödsstraff vid utvisning. Den risken är enligt den liberala trosläran ett tungt vägande skäl mot utvisning, ett synsätt som också genomsyrar vårt rättssystem.

Samtidigt är det synsättet i strid med de moraliska intuitioner många människor har, och väcker också ofta starka reaktioner. Men liberalens argument, att syftet är att värna mänskliga rättigheter, äger här en sådan överhöghet att det inte kräver några stödargument. En övermänsklig ordning behöver nämligen inget annat argument än sin påstådda existens.

Här ser vi alltså hur det uppstår en spänning mellan samhällets styrande normer, och uppfattningen hos många av de människor som utgör detta samhälle. Om den spänningen blir för stor kan även de starkaste normer hotas.

Liberalens trosvisshet, löper därför risk att slå tillbaka mot honom själv. I och med att den trots allt inte vilar på objektiva sanningar utan på värderingar, så blir den bräcklig om krocken med andra värderingar blir för stor, och om den inte förmår argumentera för dessa värderingar med andra ord än att så är det bara, och att alla kritiker företräder mörkrets krafter.

Diskussionen om växande populism som ett hot mot liberala värden är ett uttryck för att spänningen blir alltmer accentuerad. Och historien visar att det är en riskfylld strategi att ha som främsta argument att man själv har absolut rätt och de andra har absolut fel. Det kommer inte ens trosvissa liberaler undan.

Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista