RECENSION - LITTERATUR

"Äpplen och päron" av Naima Chahboun – uppiggande läsning av ovanligt angeläget författarskap

2:45 min

Naima Chahboun debuterade 2011 med diktsamlingen "Okunskapens arkeologi", för vilken hon belönades med Katapultpriset. Åtta år senare kommer nu den andra diktsamlingen "Äpplen och päron".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: "Äpplen och päron"
Författare: Naima Chahboun

Det skall sägas med en gång: att läsa Naima Chahboun är mycket uppiggande. Hon är en poet som har ett ärende utanför sig själv, och hon formulerar detta i en ständigt intressant växling mellan närsynta och utzoomade perspektiv, lätt skruvade påståenden och försåtligt minerade frågor.

Det handlar om kunskap och vederhäftighet. Fake news, om man vill. Vad är vetande, och hur förhåller du dig själv till det du tror dig veta? Om någon jämför äpplen och päron, ja då får du ofta fikon – vilket också visas på bokens förföriskt vackra omslag.

Bok nummer två sägs vara särskilt svår att skriva efter en hyllad debut. Chahboun har formellt skruvat ner intensiteten, men behåller det tankemässiga flödet och den språkliga vigheten. Kanske en av de största konstnärliga vinsterna med scen- och spoken word-poesin, där hon också har en bakgrund. Dessutom är hon doktorand i statsvetenskap, och det är lätt att få känslan av att hon parallellt processar en stor mängd frågor som till slut tar formen av poesi. Det är tankedikt, men långt ifrån att vara akademisk.

Naima Chahboun är en egen röst i den samtida svenska lyriken. Hennes ärende griper över många fält och är ofta presenterat i oväntade scener där diktens vad och varför gestaltas, kanske inte i aktivistens politiska utan snarare teoretikerns vassa blick.
En helt egen friskhet stiger ur sidorna, oavsett om hon skriver om granatäpplen eller upphandlingar. Citat: ”Min hjärna har ett inbyggt filter som bekräftar mina fördomar./Ju mer jag lär mig desto dummare blir jag./ Det är inte kartan det är fel på, det är landskapet.”

En allvarlig prövande hållning med gott humör tycks vara diktens utgångsläge, någon enstaka gång med en iver, en sorts framåtlutadhet som – om jag skall ha en enda invändning – balanserar litet väl nära den snitsiga formuleringen. Men det är verkligen en randanmärkning mot en bok som sväller av poetisk espri och erövrad problemformuleringsmakt. Och ett författarskap som känns både ovanligt och ovanligt angeläget.