Karolina Ramqvist nya roman – skickligt om skuld, skam och krut
Karolina Ramqvists "Björnkvinnan" handlar om vilket pris man kan få betala för en så kallad erotisk skandal. På 1500-talet.
Det jag tycker allra mest om i "Björnkvinnan" är en etsning som återkommer, håller ihop romanen, som i någon bemärkelse är berättelsen. En liten mörk bild, hundratals år gammal, där alla proportioner är förskjutna sådär centralperspektivlöst.
En kvinna i långklänning hukar på en kustfransig, nästan fyrkantig liten ö. Hon skjuter björnar. De ser ut som stora järvar eller hundar eller råttor. Rovdjur helt enkelt. Utanför en koja ligger en kålmask stor som nästan hela huset. Men det är nog ingen mask. Det är en bebis. Kvinnan och barnet lever på ön.
Vad hände, vem var hon, vad begick hon då för kroppsbrott?
Ur denna bild krånglar, lirkar, släpar, petar Ramqvist nästan baklänges fram historien om den unga adelskvinna som dumpades en öde ö utanför Kanada på grund av av någon form av sexuell skuld som ska betalas.
Nästan hela romanen är författarens tröga researcharbete med att via olika länkar, skildringar, källor – hon hittar tre huvudsakliga – få fram en sann skildring: Vad hände, vem var hon, vad begick hon då för kroppsbrott?
Men arbetet bara störs och störs eller så växer det och växer av minnen, självreflektioner och avsteg från författaren. Att dra barnvagn i snömodden och försöka öppna en grind till dagisgården. Hur är det? Egentligen? En växande tonårsdotter med på en sorts jobb-väninne-resa i Paris. Vem är hon? Hur ska man ens kunna beskriva ett så egenartat underverk som en växande människa?
Allteftersom fakta samlas mals ord som offer och förövare, skuld och rättvisa, Gud och hans mormor, effektivt ner till ord som inte betyder så mycket. Inte skymmer sikten så mycket.
Så när läsaren tills sist en kort stund får landa på ön finns bara kvar krut, graviditet, död, sten, hav, barn, överleva, skjuta, björnar.
Enda vägen in i bilden.
