Den hemlöse - andlig konst med inspiration från Grönland och Sibirien
"Angerlarsimaffeqanngitsoq - Den hemlöse" är Elisabeth Heilmann Blinds nya enmansföreställning som handlar om den grönländska shamanen Meqqu som ska återfinna en ung mans förlorade själ, men vaknar upp i en dansk fängelsecell.
Den grönländska dansaren och skådespelerskan Elisabeth Heilmann Blind har arbetat fram föreställningen inom projektet "Urfolksspår - konstnärlig handling som motstånd och för bevarande av den egna kulturen".
Urfolksspår är ett internationellt projekt för urfolkskonstnärer. Initiativtagare är Thomas Colbengtsson och Sjungaregården i Granö. Koreograf och dramaturg till "Den hemlöse" är Ada Einmo Jürgensen.
I somras hade "Angerlarsimaffeqanngitsoq - Den hemlöse" premiär i Granö, i Vindelns kommun. Och nyligen framförde Elisabeth Heilmann Blind föreställningen under ljudkonstfestivalen Antennen i Gnesta, där också verkets kompositör Tuomas Rounakari var med och spelade.
Tuomas Rounakari forskar om världsmusik, framförallt shamanistisk musik från Sibirien. Han är kompositör och violinist med en dragning till shamanistiska rytmer.
– Jag har skapat min enmansföreställning Shamanviolin utifrån arkivinspelningar av melodier från olika urfolk i Sibirien. Det arbetet är en livslång process för mig. Jag tror att jag hållit på med det i 20 år nu. Det är en stor del av min av identitet, säger Tuomas Rounakari.
I föreställningen arbetar han mycket med transtillstånd och naturliga tillstånd av förändrade medvetandetillstånd som musiken kan leda en in i.
I Elisabeth Heilmann Blinds konstnärsskap - hon arbetar bland annat med grönländsk maskdans, japansk buto dans, samt teater - har Tuomas Rounakari funnit en konstnär som delar hans konstnärliga värderingar.
– Jag tror att den grönländska maskdansen har liknande element, att man pratar med sina förfäder och att man befinner sig i en icke-synlig värld. Man låter det påverka sig själv och det man gör. Både Elisabeth och jag känner att världen behöver mer sådan konst.
Elisabeth Heilmann Blind håller med om det.
– Jag försöker inte vara andlig i den här föreställningen. Det är bara något som är. Det som jag beskriver i föreställningen är mitt förhållande till naturens element. Den andliga dimensionen följer med i det här. Det kan jag bara tacka livet för. För livet är spirituellt i sig, hur vi än vrider och vänder på saker och ting. Och hur vi än försöker förneka det. Det finns där ändå. Vi människor är spirituella i grunden, avslutar Elisabeth Heilmann Blind.
