RECENSION – FILM

"Smärta och ära" – Antonio Banderas spelar Pedro Almodóvars alter ego i drama om åldrande

2:28 min

Antonio Banderas spelar huvudrollen i Pedro Almodóvars nya film "Smärta och ära", om en åldrad regissör som gör upp med viktiga personer i sitt liv. Emma Engström recenserar.

Det kanske inte är någon slump att filmen har vissa likheter med regissören Almodóvar?

– Det mest iögonenfallande är väl att Antonio Banderas fått Almodóvars typiska frisyr, ett stort yvigt hår som blivit allt gråare genom åren. Enligt intervjuer ska filmen också vara inspelad i Almodóvars egen lägenhet. Men det finns också många biografiska likheter.

Vad handlar filmen om?

– Det är en film om åldrande och om att förlora kreativiteten när drivkraften försvinner. Vi får följa regissören Salvador Mallo som ser tillbaka på sitt liv och försöker reda ut några relationsknutar i det förflutna. Lite av Almodóvars 8 1/2, Fellinis film om en regissör med kreativ kramp.

Hur är "Smärta och ära" om man jämför med hans tidiga filmer, som är det många minns bäst?

– Det har hänt en del sedan en av Almodóvars första långfilmer "Kärlekens matadorer", där Antonio Banderas spelar tjurfäktningsstudent. Det var då jag upptäckte Almodóvar, jag såg den i en iskall källare i ett gammalt kloster i Salamanca under en spanskakurs, vilket gjorde upplevelsen extra intensiv.

Men då på 80- och 90-talet hette hans filmer något med passion och begär och rollfigurerna vibrerade av undertryckta känslor.

"Smärta och ära" har ett helt annat stämningsläge, lite mild uppgivenhet sådär. Passionen och neuroserna driver inte längre Almodóvars rollfigurer, utan en vilja att göra något slags bokslut.

Den här lojheten smittar av sig på mig som åskådare, jag känner inte riktigt huvudpersonens smärta. Det är också några gånger ett ganska oinspirerat fotoarbete.

Så om du ska sammanfatta, hur är den?

– En fin film, även om det inte är det bästa jag har sett av Almodóvar. Men han är vid gott mod, det är självironiskt, och vi får se en animerad provkarta över alla krämpor den här åldrade mannen har. Det kontrasteras medvetet med romantiserande barndomsminnen.

Han tar också till ett överraskande och farligt motgift mot smärtan, som blir den här filmens nätta lilla provokation. Jag tycker också om att se Antonio Banderas så här avväpnad och sårbar, en av hans allra bästa roller.