Krönikör Göran Rosenberg: Lögnens språk

5:53 min
Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

De republikanska kongressledamöter som unisont röstade nej till resolutionen att inleda riksrättsförfarande mot president Trump röstade inte bara unisont för samma sak. De talade också unisont samma språk, använde samma ord, lite konstiga ord ibland, som om de läste ur en gemensam instruktionsbok – vilket de förmodligen gjorde.

Så sa de till exempel gång efter annan att riksrättsförfarandet mot Trump var en sovjetisk skådeprocess. I alla de mediekanaler som behärskas av Trumps anhängare, eller av Trump själv, hamrades det in gång efter annan; a Soviet-style show trial.

Det hamrades in andra ord också. Sham. Skenprocess. Förräderi. Statskupp.

Alla dess ord för att beteckna en fullt laglig och helt öppen process inom ramen för en konstitutionell demokrati.

Man kunde för en stund undra om de språkligt samordnade republikanerna visste vad de talade om, men jag tror inte det spelade någon roll i det här sammanhanget.

Det viktiga var att med valet av ord och uttryck hamra fast, gång efter annan, att en demokratisk process i själva verket var en totalitär konspiration.

Vilket är ungefär som att säga att svart är vitt. Eller rätt är fel.

Det vill säga använda sig av det slags nyspråk som det allsmäktiga Partiet hade tvingat på undersåtarna i George Orwells totalitära helvete i romanen 1984, och vars syfte var att omöjliggöra varje form av fritt tänkande. På nyspråket, Newspeak, gick det bara att tänka på ett sätt, Partiets. I det syftet hade ord som kunde betyda flera saker rensats bort eller fått en enda betydelse, eller fått en betydelse som var motsatt den tidigare.

Krig är fred, frihet är slaveri, okunnighet är styrka.

Så löd Partiets bärande paroller i Orwells 1984.

Vad Orwell hade för ögonen när han skrev sin bok, 1948, var en totalitär diktatur av ungefär den sovjetiska modell som då hade installerats i halva Europa, inriktad på att kontrollera sina medborgare genom att styra och kontrollera deras tankar och deras verklighetsuppfattning.

Vad han inte kunde ha för ögonen, eftersom det knappast gick att föreställa sig, var att en demokratiskt vald ledare, med stöd av demokratiskt valda politiker, framgångsrikt skulle lyckas introducera nyspråket i ett demokratiskt samhälle, i syfte att göra svart till vitt, rätt till fel, lögn till sanning, en konstitutionell riksrättsundersökning till en soviet-style show trial.

Trump har talat Newspeak länge nu, det faller sig helt naturligt för honom, men nu talar ett helt parti som Trump.

Det är möjligt att republikanerna inte förstår att de därmed sågar av den sköra gren som själva demokratin vilar på; tilliten till språket, tilliten till att svart betyder svart, och vitt betyder vitt, och att den som säger det, också menar det.

Eller också bryr de sig inte längre.

De har sett att nyspråket har makt att slå undan benen på politiska motståndare och kritiker, göra dem svarslösa och försvarslösa, att makten tillhör dem som mest skrupelfritt kan vända upp och ner på verkligheten, att asociala medier är nyspråkets sköna nya värld. President Trumps till dags dato över 11 000 tweetar, den ena mer nyspråklig än den andra, överträffar i räckvidd och genomslagskraft allt vad Orwells Storebror hade kunnat drömma om.

Varje dag, ett bombardemang av nyspråklig verklighetsförfalskning, förstärkt i tusen och åter tusen ekokammare; en mental invasion av ord, uttryck och bildslingor som äter sig in i huvudet och fastnar där.

När riksrättsprocessen mot Donald Trump nu drar igång på allvar kommer vi att få se en kraftmätning mellan nyspråkets makt att lösa upp grunden för vår förmåga att skilja mellan sanning och lögn, och gammelspråkets makt att med vittnesmål, dokument och argument försöka gjuta samman grunden på nytt.

Mycket tror jag hänger på om någon inflytelserik person i den inre kretsen kring Storebror, förlåt Trump, öppet vågar trotsa den verklighetsuppfattning som Den Store Ledaren har påbjudit.

Än så länge, inga tecken på att det kommer att ske.

Än så länge, många tecken på att det orwellska nyspråket är vår politiska framtid.

I den uppblossande brittiska valrörelsen har Boris Johnson redan jämför sin opponent Jeremy Corbyn med Stalin.

Snart kanske vi har det här, det orwellska nyspråket, i en valrörelse nära oss.