Krönikör Ulrika Knutson: Det är ute att gulla med tiggare

4:49 min
Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Jag minns kvinnan som satt utanför ICA och drog bälgen med smutsiga fingrar. "Vid Moskvaflodens strand" är en underbar låt, bitterljuv som honung. Det var värt en peng i muggen.

"Gud välsigne dig!" sa hon.

Vad skulle Franz Liszt ha sagt? Han älskade romsk musik, som inspirerat hans ungerska rapsodier. 1859 skrev han en lärd bok: Om Bohemerna och deras musik i Ungern.

Liszt hade förstås en romantisk syn på romerna. Passionerat skildrar han romen som tycker om att sträcka ut sig i gräset bland snöklockor och sabelliljor och ”se dessa sköna ting genom brännvinets förstorande bländverk, och för övrigt skratta, dansa, sjunga och musicera intill utmattning."

Han blundar inte för misären: "De utsattes för yttersta fattigdom och hade ofta inget annat skydd än himlen och ingen annan näring än stulen föda.

Ännu på Liszts tid hölls romer som slavar i Rumänien, såldes på auktion, precis som de svarta i sydstaterna".

Här hemma handlar debatten om de romska tiggarna alltid mer om våra känslor än om tiggarnas. Nu är våra känslor vetenskapligt analyserade också, i en avhandling av kulturgeografen Erik Hansson i Uppsala. Eftersom tiggarna väcker känslor av skuld och skam hos oss, projicerar vi detta på dem. Det är de som står för det onda. Detta är en gammal reaktion, medeltida och äldre.

De starka känslorna tar sig olika uttryck. För ett par år sedan anklagade en mobb en tiggare för att ha stulit en liten hund (!) Mobben grep in och misshandlade tiggaren, som var oskyldig till hundstöld. I Huskvarna blev en romsk tiggare misshandlad till döds.

Den misshandlande mobben projicerar sina tankar på tiggaren, som är luttrad och van. Världslitteraturen vimlar av tiggare. Där stapplar Den blinde tiggaren omkring sedan antiken. Han har siargåvor. Andra tiggare skrämmer gärna oss anständiga människor, i Bibeln, i Skattkammarön och Tolvskillingsoperan. Men ibland liknar tiggaren oss, som hos Bruno K. Öijer:

   svart som vit

   vi tillhör samma vandringsfolk

   sitter med den tomma muggen framför oss

   tigger efter livets mening i varje gathörn.

Att tigga är ett svårt jobb, men knappast ett kall. Alla är inte roade heller. En gång såg jag en ung romsk man tigga utanför Folkes Livs hemma i Uppsala. Han smusslade med nåt under filten. Vad höll han på med? Han satt och läste på arbetstid! En tjock bok. Muggen stod bredvid, han ägnade den inte en blick. Tiggaren satt lugnt och läste Dostojevskijs Bröderna Karamasov, praktverket om mänsklig ondska och godhet. Det överträffar ju dikten. Jag la en peng i muggen och smög iväg.

Numera är det helt ute att gulla med tiggare. Det är viktigare att markera med förbud. Sedan Eskilstuna infört  tillståndstvång för tiggeri har misshandeln ökat, säger Stadsmissionen. Folk spottar oftare på tiggare, kissar på dem och slår dem. Medborgarna tolkar alltså kommunens beslut som att det nu är fritt fram att uttrycka sina negativa känslor för tiggare fysiskt. Det borde vara ett politiskt problem – vem törs lyfta det?

Franz Lizst hade blivit rosenrasande. Han, som var övertygad om Europas skuld till romerna. De romska gatumusikanternas förfäder hade skänkt sitt arv till Europa. Det klingar hos Lizst och Brahms, i den spanska flamencon och i de mest älskade engelska folkvisorna.

Hur tackar vi dem idag? Vi kissar på dem - och känner att det är helt i sin ordning.