Ekot på plats

Iran väntar på nästa protestvåg

3:27 min

Protesterna i Iran är över, för den här gången. Många beskriver Iran som en vulkan i väntan på nästa utbrott. Ekonomisk nöd, socialt missnöje och en stark otålighet bland landets unga.

Men medan man hade kunnat vänta sig att Irans etablerade oppositionella skulle glädjas åt protesterna, är det de som ofta är mest oroade över vad som skulle hända i landet om regimen faller.

Plötsligt fylls luften av bubblor som glittrar i smogen. Det är en leksaksförsäljare som blåser ett moln av såpbubblor utanför Tehrans stora basar.

I dag har alla barn fått stanna hemma från skolan på grund av den dåliga luften. En flicka i rosa sjal sitter på en bänk och äter smörgås med mormor, hon ser artigt intresserad ut när mormor pratar. En ung kvinna med lång fläta som sticker ut under sjalen, går i armkrok med sin mamma och pratar intensivt i vad som ser ut som ett övertalningsförsök från dotterns sida.

Vissa säger: ingen kommentar, när jag frågar om protesterna. Men förvånansvärt många är beredda att prata. Nargis, som jobbar som livräddare i ett badhus, säger att hon stödjer protesterna, hoppas att de fortsätter, att elden folket bär inom sig inte slocknar, folk blir argare för varje dag.

Hon har inte själv deltagit, utan säger att hon tvärtom sprang därifrån när hon en gång hamnade mitt i en protest där hon såg säkerhetsstyrkor gå till attack mot arbetslösa 20-åriga killar.

Jag träffar många unga människor som säger samma sak – hela regimen kan dra åt helvete, det här systemet kan inte reformeras, när vi väljer en reformvänlig president som Rouhani motarbetas han inifrån. Och reformvännerna är en del av etablissemanget.

Men reformvännerna svarar: vänta lite nu, om regimen faller blir det kaos, anarki, instabilitet, det kommer att bli som i Syrien eller Irak eller Afghanistan.

Professor Sadegh Zibakallam, en uppkäftig, liberal statsvetare som ständigt kritiserar regimen, systemet och de hårdföra hökarna. Och nu beskylls jag av mina studenter för att vara en del av systemet, en regimförsvarare, säger han.

– Jag är reformist, inte för att jag älskar systemet, utan för att jag är orolig för konsekvenserna om regimen faller, säger Zibakalm.

– Vi har ingen organiserad opposition, det finns ingen enande kraft, alla som är emot regimen är splittrade.

Men inte ens efter den senaste protestvågen, där regimen visat att den är bered att göra vad som helst för att överleva – döda demonstranter, släcka ner internet, och möjligen även tända eld på bensinstationer och banker – är Zibakallam beredd att överge sin övertygelse om att regimen inte bör störtas utan reformeras.

– Nej tvärtom, säger han, efter att ha sett vreden i demonstranternas ögon, är jag bara än mer övertygad om att vi måste förhindra ett blodigt inbördeskrig.