Med Meta Isaeus-Berlin i skymningslandet
Meta Isaeus-Berlin är dubbelt aktuell i höst: med en utställning på Waldemarsudde och en bok om alla sina installationer genom åren.
Titel: Nattlogik och Tidskapslar
Plats: Prins Eugens Waldemarsudde
Konstnär: Meta Isaeus-Berlin
Tid: till den 16 februari 2020
Jag minns mitt första möte med Meta Isaeus-Berlins konst.
Det var på Moderna museet, i en samlingsutställning med ny svensk konst, för 23 år sedan.
Lite avsides, i ett eget rum i slutet av en korridor, stod en säng på en matta. En enkel stol stod bredvid och en ensam, väggfast sänglampa lyste upp scenen – vars vanlighet bara stördes av två saker.
Att den öppna stolsryggen var täckt av någon märklig, halvtransparent massa. Och att den prydligt bäddade sängen var till bredden full med vatten.
Det räckte långt.
Både sängar och vatten har förblivit viktiga element i Isaeus-Berlins arbete – räknar man med andra möbler och vätskor innehåller nästan alla installationerna i boken Tidskapslar åtminstone något av dem.
Nattlogik är inget undantag. Inuti ett klädskåp sorlar vattnet stillsamt bakom en ensam, vit klänning. Och mellan två stoppade fåtöljer – där vatten bubblar upp ur sitsarna – bränner strålen från en kaffekanna hål på bordet den står på.
Så där har vatten och andra vätskor ofta fungerat i Meta Isaeus-Berlins installationer: som något upplösande, ett frambrytande kaos mitt i hemmets härd.
I Den arkadiska spegeln, som den stora installationen på Waldemarsudde heter, kan det verka som att den dynamiken är upphävd – att ingenting längre hotar idyllen.
Genom att hänga möbler från taket i dubletter som alla speglar varandra, som om det låg en osynlig vattenyta mitt i rummet, förvandlar Isaeus-Berlin dem till något mer än trygghetsmarkörer: de blir perfekt avrundade objekt, symmetriskt slutna i sin egen form.
Här - i Prins Eugens gamla ateljé, där ljuset faller in så vackert under välvda fönsternischer - råder en ointaglig frid. Eller?
De arkadiska objekten återkommer i andra rum, men som målningar – eller "återberättelser" som konstnären kallar dem. I titelverket Nattlogik får vi ännu en säng, avbildad ovanifrån och upphängd vertikalt på väggen, som ett tecken.
Men det här är inte en målning utan en skulptur i brons; målningen hänger på andra sidan om samma vägg, föreställer skulpturen och heter "Återberättelsen om nattlogik".
En spegling av en spegling alltså. Det är den genomgående strukturen i hela utställningen: efterbildningen.
Det de gamla grekerna kallade mimesis och Platon för "ett slags dröm för dem som är vakna" - en beskrivning som stämmer precis med det jag upplevde inför den där vattenfyllda sängen på Moderna museet, för 23 år sedan.
Som att jag, från ena sekunden till den andra, hade hamnat i en slags feberdröm där sömn och vaka flöt in i varann.
Något liknande händer på Waldemarsudde, fast med mindre dramatik. Metodiskt, med speglingar och andra subtila förskjutningar, öppnar Meta Isaeus-Berlin det där rummet hon kallar "nattlogik".
"Ett sanitärt rum" skriver hon, där man skrubbar av sig daglogiken "som ormen ömsar skinn". Det är nog ett slags arkadien ändå - men ett med plats för både mörker och ljus och allt där emellan.
Hennes konceptuella stringens, i objekten, och flödande klarhet, i måleriet, gör Meta Isaeus-Berlin till en utmärkt vägvisare i det här skymningslandet.
