Ryska Nikel riskerar att bli giftig spökstad

6:03 min
  • Den lilla ryska staden Nikel, som ligger bara några mil från norska Kirkenes, håller på att tömmas på folk.
  • Detta då stadens nickelfabrik ska läggas ner, en fabrik som gjort staden till en av de giftigaste platserna i hela Arktis.
  • Vår korrespondent Jesper Lindau reste dit för att prata med de  kvarvarande byborna. 

– Situationen är mycket allvarlig. Hälften av de som kan flytta har redan börjat packa, och sälja av det som de äger, det säger Lena som lägger fram smörgåspålägg i en kyldisk i en mataffär i Nikels centrum.

– De som inte kan flytta, som jag, vi sitter och väntar med rädslan i kroppen för vad som ska hända, säger Lena.

Nickelfabriken är stadens enda stora arbetsgivare. Nikel är en monostad, städer som under sovjetisk tid byggdes kring en dominerande arbetsplats.

När fabriken läggs ner kan vissa anställda få nya jobb, bara de flyttar. För en ensamstående mamma, som Lena, utan koppling till fabriken eller kapital att vare sig flytta eller köpa ny lägenhet, är framtiden mycket oviss.

– Jag uppfostrar mitt barn, helt själv men jag ska hitta ett sätt att lämna Nikel för det kommer att bli omöjligt att överleva på den här platsen säger Lena.

Som så många andra siktar hon på Moskva, på att bli en del av den våg av flyttande ryssar som får Moskva och andra ryska städer att växa. Lena vill bli en av de som lever, som de i Moskva.

– Bara Moskva lever, andra bara överlever, säger Lena.

Alla är berörda av det som händer med fabriken  i den arktiska staden Nikel. Borta vid ost-disken står två äldre damer och man behöver bara ställa frågan så blir det en väldans diskussion.

– Vi är pensionärer, vi behöver inte pengar, det är de unga, som har familjer, som behöver en inkomst, säger en dam och de fortsätter att diskutera som om mikrofonen inte fanns, så vi går ut.

Utanför affären faller snön som dasslock. Att vilja lämna Nikel är inte nytt. Nickelfabriken har förorenat hela området, hela staden, även långt in i Norge på andra sidan gränsen, och det i flera decennier.

Naturen runt fabriken har sett ut som en ofruktbar öken mitt i Arktis.

Utanför affären står Valentina med tre väninnor.

– Jag har väntat på mitt tillstånd för att kunna lämna ”Norden” i 20 år, säger Valentina.

Hon har bott i Nikel i 37 år, och tycker mycket, mycket om staden och alla de som bor där. Men Valentina har, under hela Vladimir Putins tid vid makten, stått i en kö för att få byta sin lägenhet mot en annan någon annanstans i Ryssland. Men inget händer.

Valentina vill söderut till regionen kring staden Vladimir, inte så långt från Moskva. Hon har ingen familj där, men Vladimir är hennes hembygd.

Uppe vid den enorma Nickelfabriken är det svart i snön.

Trots massivt snöfall i flera dagar så är snön ändå som en gråsvart öken runt fabriken och i dimman syns röken puffa och puffla ur skorstenarna utan uppehåll. Men ännu är Nikel inte dött.

Den internationella språkskolan i Nikel har precis öppnat. En vacker lokal med högt i tak, lekhörna och sköna färgglada soffor. Engelska och norska lärs ut, gränsen till Norge är bara några mil bort, det finns också idéer om gemensam arktisk fjällturism i framtiden.

– Folk försöker lära sig utländska språk och närma sig Norge, framtiden finns i vänskapen mellan Norge och Ryssland, säger Julia Frolenkova som jobbar på språkskolan. Det finns bra sidor med att fabriken läggs ner, tycker hon.

– Det kommer att bli en bättre miljö och alla kommer att komma hit för att njuta av de arktiska landskapen, tror Julia som tror på ”Norden”, på de ryska nordliga städerna längs med kusten till Norra ishavet.

På språkskolan jobbar också Nadja, med bokföringen.

– Folk flyttar, det gjorde de även innan nyheten om att fabriken ska stänga, och det är kopplat till miljön, säger Nadja.

Hon minns hur det var när barnen växte upp.

– När barnen var små brukade jag ta vagnen och gå ut på promenad. När vinden förde röken med föroreningar till staden blev löven på träden gula, säger Nadja.

Det är grönare nu, men Nadja och hennes familj ska flytta så fort de kan. Med sorg i hjärtat, säger Nadja. Trots livet på tundran eller kanske tack vare det, så är folk bra i Nikel-

– De är som en enda stor familj, säger Nadja.