"Les Miserables" – den kommer få dig att tappa andan

2:05 min

TV-serien The Wire. Den var det första vår recensent Joakim Silverdal kom att tänka på när han såg franska "Les Miserables".

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

P1 KULTUR: Joakim Silverdal i samtal med Roger Wilson om "Les Miserables" – ljud under artikeln

När eftertexterna rullar i biomörkret upptäcker jag att jag, omedvetet, flyttat mig längst ut på den röda sammettssitsen. Jag släpper mitt krampaktiga tag runt armstödet och lämnar franska "Les Miserables" med en storm av känslor inombords.

Året är 2018. I samma förort till Paris där Victor Hugo skrev sin kända roman "Samhällets olycksbarn", försöker några poliser hålla de lokala grupperingarna i schack, men polisernas tveksamma metoder leder slutligen till katastrof – ett gripande går överstyr och en drönare lyckas filma alltihop.

Det jag direkt tänkte på var tv-serien The Wire. För precis som i The Wire finns det inga onda eller goda karaktärer i "Les Miserables".

Filmens regissör Ladj Ly är alltså helt och hållet ointresserad av att måla den här världen i svart eller vitt. I hans film pågår allt i en moralisk gråskala där vi till slut får finna oss i att livet inte heller ger oss några enkla svar.

Filmen har jämförts med franska 90-talsklassikern "La Haine", men jag tycker också den har mycket gemensamt med Spike Lees "Do The Right Thing". På samma sätt som i den filmen blir den påtryckande sommarhettan det sista steget innan allt till slut kokar över.

Sen är "Les Miserables" väldigt spännande också. När saker börjar gå illa, gör de det i ett rasande tempo. Det fanns sekvenser då jag nästan tappade andan och jag blev själv förvånad över att jag fortfarande satt ner när den slutade.

Om en film någonsin gjort sig förtjänt av att kallas för nagelbitare så måste det vara "Les Miserables".