"Normalt" i små barns utveckling skiljer sig åt i världen

9:19 min

Vad är egentligen normalt när det gäller små barns motorik ? På ett labb i New York forskar de om hur det går till när barn börjar röra sig, krypa och gå, och de studerar också hur kulturellt betingat det är vad vi ser som normalt i ett barns tidiga utveckling.

När ett barn börjar gå skiljer sig mellan till exempel New York, Kenya eller Tadjikistan – och det beror till största delen på hur vi är med våra barn, visar deras forskning.


Det finns många beskrivningar av när, vid vilken ålder, barn lär sig olika saker, men vi vet väldigt lite om hur det går till. Det är det Karen Adolph studerar i sitt rörelselabb, dit det kommer föräldrar med sina bäbisar och äldre barn.
Där har de ett tjugotal videokameror uppe i taket, och hjälmar som kan mäta ögonrörelser och vad barnet sätter blicken på, och EEG-utrustning för hjärnaktiviteten. Dessutom en stor tryckkänslig matta som mäter precis hur barn som lär sig gå sätter ner sina fötter till exempel. Och så en massa redskap och utrustning för att bygga hinderbanor och problem att lösa.

De flesta föräldrar till små barn har nog också läst om när olika viktiga steg i utvecklingen normalt kommer, som när en baby kan sitta själv, när barnet normalt börjar krypa och när det börjar gå. Men den sortens utvecklingsscheman bör vi vara försiktiga med, tycker Karen Adolph.

De baserar sig på studier av framför allt västerländska barn, säger hon. Det finns kulturella skillnader och också stora skillnader inom en kultur, så vi bör i regel undvika att jämföra vårt barn med någon sorts normalt genomsnittsbarn.

Ett väldigt speciellt exempel som en kollega till Karen Adolph nu studerar handlar om en tradition från Tadzjikistan, och som också förekommer på andra håll i Centralasien. Från att barnen är nyfödda, lindas de och spänns barnen fast i en speciell sorts vagga som kallas gavhora, en vagga som ofta ärvs från generation till generation. Lana Karasik, biträdande professor i psykologi på College of Staten Island leder projektet där de studerar barn som växer upp med den här traditionen i Tadzjikistan och visar en film på en mamma som rätar ut ben och armar och spänner fast en åttamånaders pojke i gavhoran.

I vår del av världen anses friheten att röra sig som helt nödvändig för den motoriska utveckling och för några år sedan slog Rädda barnen larm och kallade det här en skadlig tradition. Det var då Lana Karasik och hennes kolleger upptäckte, till sin förvåning, att ingen någonsin dokumenterat vanan eller forskat på vad den egentligen innebär.

Så Lana Karasik och hennes kolleger bestämde sig för att studera helt förutsättningslöst vad vanan betyder för barns utveckling. Hittills har de sett att de här barnen lär sig krypa och gå flera månader senare än vad som anses normalt enligt WHO:s normer.
Så gott som alla tadzjikiska barn de studerat skulle alltså räknas som för sent utvecklade - men, säger Lana Karasik, WHOs normerna bygger framför allt på västerländska barn och inga barn alls från Centralasien har ingått i statistiken.

Och när de tadzjikiska barnen sedan växer upp verkar de inte ha några problem med motoriken, säger Karen Adolph. De rider, springer och gör sånt som barn gör i alla andra delar av världen, och har ofta större möjligheter att röra sig än ett barn i New York till exempel.