RECENSION - TEATER

Sysslolösa unga män filosoferar

2:02 min

"Sysslolösa unga män med tillgång till vapen" är en nyskriven föreställning som för första gången mött sin publik, på Göteborgs Stadsteater.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Scen: Lilla Scen Göteborgs Stadsteater
Pjäs: Sysslolösa unga män med tillgång till vapen
Manus: Annika Nyman
Koncept/Produktion: K Polyfon
Medverkande: Johan Hafezi, Emil Ljungestig, Ashkan Ghods

Om sysslolösa unga män med tillgång till vapen är ett av de allvarligaste hoten i vårt samhälle, så är det lätt att tro att den här pjäsen ska handla om varför så många unga män i Sverige idag antingen radikaliseras eller ägnar sig åt sprängningar eller annan kriminell verksamhet.
Men till skillnad från den lika korta och intensiva pjäsen Jihadisten som spelades på exakt samma scen för tre år sedan, får vi här inte något försök till förklaringar.

Där Jihadisten var ett realistiskt drama med tydliga roller, tar Sysslolösa unga män steget ut i absurdismen. Här har killarna peruker med extremt långt rakt hår, ända ner till midjan viket gör dem kufiska. Resonemangen är filosofiska. Vad de egentligen tror på och vilket mål de har är oklart. Styrka diskuteras: var Abraham stark eller svag när han var beredd att offra sin son?

De tre skådespelarna, Johan Hafezi, Emil Ljungestig och Ashkan Ghods imponerar i sina smattrande ordrika minimonologer, där de lägger fram teorier om identitet, lojalitet och konflikt. Deras sätt att hugga in i varandras resonemang blir stundtals hysteriskt roligt, men jag är osäker på om det är avsikten. Språket upplöses:

– Jag förstår inte vad vi pratar om, säger en.

– Är detta en lekpark där du kan leva ut dina perversa våldsfantasier? säger en annan, och tittar på automatvapnet som hela tiden finns med på scen.

Här finns mycket av allt: Beckett, Nietzsche, Sartre, Jung och Kierkegaard. Det är mycket snack och lite verkstad.
Tyvärr är tempot så högt att replikerna inte hinner landa. Åtminstone var det så på premiären, och Annika Nymans text förtjänar att man ska kunna hänga med i resonemangen som är både filosofiska, halsbrytande och ibland brutalkomiska.