RECENSION - FILM

"En vit, vit dag" lyser av mörker och magi

2:39 min

Den isländska filmen "En vit, vit dag" fick stor uppmärksamhet och pris på Cannes filmfestival. Nu har den svensk premiär - och vår recensent sugs in direkt.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

En fast kamera visar vad som mest liknar en sorts barack, i skiftande väder och årstid, utan att ett ord yttras. I flera minuter får vi betrakta hur byggnaden förvandlas till hus, hem, tas i bruk.

Det är så den unge regissören Hlynur Palmáson direkt visar sitt självförtroende och att allt kommer att handla om tid. Med små medel fångas sedan huvudpersonen Ingimundurs karaktär, han som förvandlat den här baracken till något beboeligt.

"Vad är du för något?", frågar psykologen utanför bild.
"Man, pappa, morfar, polis… änkling", svarar Ingimundur med sin intensiva blick rakt in i kameran.

Det är runt honom, hans mentala tillstånd efter hustruns plötsliga bortgång för nu två oändliga år sedan, som filmen kretsar. Allt som händer och inte händer sådana dimmiga vita dagar, då himmel och horisont glider samman och det enligt en isländsk myt går att tala med efterlevandes andar. Och när Ingimundur så småningom upptäcker att kärleken byggde på en lögn.

Själva historien är inte helt originell, men utförandet! Den svenska fotografen Maria von Hauswolff får fram nyanserna i det nästan enfärgade hisnande landskapet. Samspelet mellan Ingimundur och hans barnbarn, alltså mellan skådespelarna Ingvar Sigurdsson och Ida Mekkin, är också virtuost. Hon som till en början blir Ingimundurs stora tröst – i några av de finaste scenerna mellan barn och vuxen jag sett på länge.

När sammanbrottet så småningom kommer, mer eller mindre oundvikligt, är det också en rening, en katharsis, som i de brutala isländska sagorna.
Men också en minnets mjukare lindring, kärlekens, tidens. Hur något slags ljus kan urskiljas även genom dimman en vit, vit dag.