Skärpta motsättningar på Västbanken

12 min
  • Bosättarna på Västbanken bedöms vara de stora vinnarna i president Trumps fredsplan för Mellanöstern, där bosättningar och bosättare inte längre betraktas som olagliga.
  • Många bosättare har flyttat till Västbanken för att få ett bättre liv, frisk luft och billigare huspriser. De ser sig knappt som bosättare när de lever i Ariel eller Maale Adumim, bosättningar som är stora som städer med jätteshoppingcenter, teatrar och till och med universitet.
  • Men i många mindre avlägsna bosättningar, bor de ideologiskt och religiöst övertygade, de radikala som beskylls för våld mot palestinier, men ser sig själva som pionjärer. Vår korrespondent Cecilia Uddén har träffat några av dem.

– Palestinierna har känt vår svaghet, därför har de vågat attackera oss, men är man stark så vågar de inte. Problemen började 1993 när Israel inför hela världen medgav att en del av vår land inte tillhör oss, att palestinierna skulle få Västbanken. Det öppnade för attacker, säger Michael Lev.

Han tillhör de hårdföra judiska bosättarna, han tar inte kvinnor i hand och han har två söner som fått frisedel och sluppit göra värnplikten i Israel för att de anses för radikala.

Istället ägnar sig sönerna åt att vakta så kallade olagliga utposter – embryon till bosättningar som ibland bara består av en husvagn och ett skjul. Den yngre av hans två tonårssöner sitter just nu i husarrest med fotboja. Han får inte träffa journalister eftersom rättsprocessen fortfarande pågår. 17-åringen är anklagad för att ha kastat en sten som dödade en palestinsk åttabarnsmamma, Aisha Rabi.

Sonen har redan suttit på en ungdomsvårdsanstalt i ett par månader och hans pappa Michael berättar stolt att sonen vägrat svara på frågor, aldrig erkänt något och uppträtt så självsäkert att vakterna inte visste vad de skulle göra med honom.

De försökte straffa honom genom att vägra honom tv, men han ville inte se på tv som andra tonåringar, han ville istället bli väckt i gryningen för att be.

Michael Lev tror inte att sonen är skyldig, men man har funnit pojkens dna på stenen som dödade Aisha Rabbi.

Händelsen inträffade nära bosättningen Rehelim där sonen går på en religiös internatskola, yeshiva. Polisen grep fyra pojkar från skolan, men det är bara Michaels son som fortfarande är frihetsberövad, ett år senare.

Bosättningen Rehemlim, där yeshivan ligger, är liten och fridfull, men jag får inte träffa några av yeshivaeleverna, inte heller prata med deras lärare eller komma in i skolan. Man vill inte ha mer publicitet efter att yeshivan pekats ut som en radikaliseringsinstitution dit framförallt stökiga killar skickas, de som kanske inte har läshuvud, men en stark tro och starka band till det heliga landet.

Istället går jag in på bosättningens lilla vingård där den strängt troende 24-åriga vinprovarguiden Elisheva, i lång proper klänning och jättelik turban över håret, berättar att vinproduktionen här är en profetia som gått i uppfyllelse.

Som det står skrivet i bibeln, i Jeremia 31:5: “Än en gång skall du plantera vingårdar på Samariens höjder, och de som planterar skall själva skörda frukten”.

Elisheva Shitrit tar avstånd från allt bosättarvåld mot palestinier, men försöker inte dölja att hon själv aldrig har kontakt med några palestinier trots att hon kör på Västbanken genom palestinska byar varje dag. Och medan andra bosättningar anställer palestinier, säger Elisheva: vi vågar inte lita på dem.

Under skördetiden kommer istället volontärer från hela världen för att plocka vindruvor, särskilt nyfrälsta kristna, berättar Elisheva. Men varken volontärerna eller palestinierna skulle ändå kunna arbeta inne i vingården med produktion – eftersom vinet som produceras är kosher och det förutsätter att det inte har vidrörts av en icke-jude.

Elisheva Shitrit beklagar att så många bojkottar deras viner för att de produceras på den ockuperade Västbanken. I många länder, USA undantaget, får produkter från Västbanken inte marknadsföras som israeliska varor, det krävs detaljerad ursprungsbeteckning, och Västbanken tillhör inte Israel enligt världssamfundet.

Löjligt, tycker Elisheva Shitrit, som också berättar att de har kunder som söker upp just Västbanksprodukter för att protestera mot vad hon kallar bojkottsivrare.

– Vi är stolta över vårt vin från landet Israel, säger hon.

På vingården antyder man att bosättningen Rehelim har diskuterat att säga upp kontraktet med internatskolan Yeshiva Pri Haaretz, den har givit bosättningen dåligt rykte, stenen som dödade Aisha Rabi var enligt uppgift inte den första som kastades av skolans elever.

Och bortom de exklusiva flaskorna med merlot, shiraz och gewurztraminer – druvor som mår bra i den luftiga och steniga jorden 800 meter över havet, så är denna del av Västbanken infekterad av motsättningar och våld. Inte långt härifrån ligger bosättningen Yitzhar, känd som ett fäste för judisk extremism och bosättarvåld, där unga bosättare från rörelsen Hilltop Youth hugger ner palestiniers olivträd, skär sönder bildäck och attackerar palestinier.

Den israeliska människorättsorganisationen Bet Selem har dokumenterat våldet på videoklipp och hävdar att Israels militär sällan ingriper när Palestinier utsätts för våld.

Här nära den palestinska staden Nablus ligger också bosättningen Itamar där två palestinska tonåringar genomförde en blodig massaker på familjen Fogel för nio år sedan – mamma pappa och tre barn mördades. Den minsta dottern, bara ett par månader gammal, halshöggs. När tolvåriga Tamar kom hem och öppnade dörren fann hon sina slaktade föräldrar och syskon och intill dem låg hennes tvåårige lillebror och försökte skaka liv i mamma och pappa.

Alla här, palestinier och israeler har upplevt vidrigheter, alla har uppdämda hämndbegär som får bränsle av religiöst och nationalistisk retorik på båda sidor.

För knappt fem år sedan dödades en palestinsk familj när unga israeliska bosättare tände eld på deras hem. Den arton månader gamla bebisen Ali Dawabshe brändes till döds i sin säng, hans föräldrar dog på sjukhus av sina brännskador. Och utanför domstolen medan rättegången pågick samlades bosättarextremister för att hånskratta och ropa till Alis farfar: “Var är Ali? Ali finns inte. Ali är grillad”.

Journalisten och tv-programledaren Rikki Sprinzak säger att dagens bosättare är skamlösa. För tjugo år sedan, när en av hennes studiogäster ertappades i direktsändning med att ha utbringat en skål för Baruch Goldstein, bosättaren som genomförde en massaker på muslimer i Hebron 1994, så höll gästen på att sjunka genom golvet av skam.

– Så är det inte i dag, vissa av de militanta bosättarna saknar skam, de är djärva, de känner att de äger.

Vi åker upp på bergsryggen ovanför bosättningen Itamar – där familjen Fogel massakrerades. Bakom ratten sitter Boaz Haetzni, politisk kommentator som arbetar för bosättarrörelsens informationscenter.

Boaz Haetzni berättar något jag inte visste – att alla bussar på som går till bosättningarna på Västbanken är skottsäkra utan att det syns på dem.

Men om de skamlösa bosättarna, säger Boaz Haetzni att visst finns det rötägg bland bosättarungdomarna, men de är inte representativa, det rör sig kanske om femtio eller hundra personer – och vi är hel halv miljon bosättare.

Vi når högst upp på bergsryggen som kallas Utsiktspost Tre Hav. Vi är 866 meter över havsnivå och tittar ner på den stora palestinska staden Nablus och byarna runt omkring. Härifrån kan man se tre hav. Döda Havet i söder, Genesarets sjö i norr och Medelhavet mellan bergen.

Denna bergrygg som går i nordsydlig riktning och sluttar ner mot Jordandalen i öster är lång mer strategisk än något annat på Västbanken, det är vår livförsäkring säger, säger Boaz Haetzni Kontrollen över denna höjd gör att vi kan försvara oss så också om alla Muslimer härifrån till Pakistan plötsligt skulle sluta döda varandra, enas och gå till samlad attack mot Israel.

– I dag har en majoritet av israelerna insett att vi inte har råd att ägna oss fredscharader.

Och palestinierna därnere i Nablus, frågar jag. Vad ska hända med dem hade du tänkt? Om de varken får en egen stat eller medborgarskap i Israel, så blir det apartheid, eller hur?

Nej, säger Boaz Haetzni, de kan få autonomi, fram till den dag då de bara utgör tjugo procent av befolkningen i Storisrael, då kan de få bli medborgare, när de inte hotar oss demografiskt. Just nu föder judar fler barn än araberna.

Ytterst få av de bosättare jag talar med tror att den del av Donald Trumps fredsplan som talar om en palestinsk stat kommer att bli verklighet.

Michael Lev, vars son sitter i husarrest med fotboja anklagad för mordet på den palestinska kvinnan Aisha Rabbi, han säger med ett leende att medan Osloavtalet syftade till att Israel skulle lämna ifrån sig mark i utbyte mot tomma ord, så innebär Trumps fredsplan att israelerna får marken och palestinerna de tomma orden.