"Min pappa Marianne" är bred feelgood om att komma ut

2:19 min

Ester Roxbergs bok om pappan, den populäre prästen som inte längre vill smyga med sitt rätta jag - Ann Christine - har blivit till dramakomedi i Mårten Klingbergs regi.

Titel: Min pappa Marianne
Regissör: Mårten Klingberg
Manus: Daniel Karlsson, Ida Kjellin efter Ester Roxbergs bok
Skådespelare: Hedda Stiernstedt, Rolf Lassgård, Lena Endre 
Genre: Dramakomedi
Betyg: 3 av 5

Jag hade fel. När jag såg de första bilderna från filmen, och hörde berättas om den så tänkte jag att det här blir en sån där svensk lagomkomedi, där man inte riktigt kan ta någon på allvar. Trailern till filmen är ett bra exempel: Marianne tappar taklampan som hon håller på att laga när den rättframme sonen trampar in på osäkrad mark, det känns så klyschigt.

Men när man ser filmen, när alla får växa in i sina roller, när spelet, relationerna får mer tid så blir det en annan film än den jag trodde jag skulle få se. Okej, här finns en och annan scen som känns som en överdriven, nästan ängslig flirt med en publik som vill ha skratt och enkla lösningar. Men här finns också scener som berör.

Det mesta kring filmen har handlat om Rolf Lassgårds roll som Marianne, den populäre prästen Lasse som har fått nog av att bara få vara kvinna i smyg och nu kommer ut. Men en lika stor huvudroll har Hedda Stiernstedt som den vuxna dottern, hon som är journalist och nu tvingas konfronteras med sina egna fördomar. Och ja, Rolf Lassgård har läst på och är en skådespelare som når fram, ner i biofåtöljerna. Och Hedda Stiernstedt lyckas också övertyga i dotterrollen.

Även Lena Endres mamma, och Klas Wiljergårds burduse och avväpnande brorsa bollar bra. Filmen bygger, fritt, på Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine och har skruvats till en feelgood-film, en dramakomedi, och som en sån funkar den bra.