KONST

Lena Cronqvists bildvärld suger tag i magen

2:36 min

Lena Cronqvist är en Sveriges mest betydande konstnärer. Kanske mer folkkär idag än tidigare. Cecilia Blomberg har sett Waldemarsuddes omfattande utställning.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel & konstnär: Lena Cronqvist
Plats: Waldemarsudde
Curator: Lena Cronqvist i samarbete med Karin Sidén
Pågår: till den 27 september

Det var drygt sju år sen på Liljevalchs som jag senast såg en stor Lena Cronqvist utställning. Då var det fokus på framförallt flickorna. De där rätt så sadistiska små flickorna som med stort våld tar sig an allt ifrån föräldradockor till katter.

Flickorna är förstås med nu också - men urvalet på Waldemarsudde är större. Det sträcker sig ända tillbaka till 60-talets turkost lysande "Hej Babian" och fram till målningar som gjorts så sent som i år - en svit som ser ut som vita lite barnsligt enkla teckningar på en blå eller svartaktig bakgrund.

De är inte monokroma bakgrunderna. Den blåa och svarta ytan lever. Precis som färgen så ofta gör hos Lena Cronqvist.

Hur hon i minsta ansiktsdrag lyckas fånga en känsla med ett djup som gör att det suger tag i magen.

Äntligen får jag också se flera av de där målningarna jag bara sett i tryck, som sviten med borgerliga middagar från 70-talet. Med tungt möblemang, finporslin, kristallglas, smoking och aftonklänningar. Men där huden på alla gästerna är grågrön.

Ansiktsuttrycken är frånvarande och instängda. De ser så ledsna ut. I en av målningarna serveras ruttna jordgubbar medan de glädjelösa - nästan halvdöda - gästerna skålar i vitt vin. Tomheten går att ta på.

Det är så mycket att upptäcka i Lena Cronqvists verk, om det så är teckningar, måleri eller skulptur. Hur hon i minsta ansiktsdrag lyckas fånga en känsla med ett djup som gör att det suger tag i magen.

Rummen på Waldemarsudde är organiserade som kapitel ur hennes samlade verk. Ett rum med madonnor med barn, ett med motiv från den slutna psykvården, ett med flickor i vatten, självporträtt, dödsvakor, textilverk.

Det blir ljusare mot slutet, mot nuet. Mer hoppfullt. Så är det ju inte alltid när konstnärer själva har passerat åttio.