film

"En kvinnas val" - asfalt, vrede och tålamod i Saudiarbien

3:23 min

Ny film av Haifaa Al Mansour, Saudiarabiens första kvinnliga filmregissör som också gjort "Den gröna cykeln. Då om en flicka. Nu om en kvinna.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

 "För första gången krävde jag offentligt att tas på allvar". Så säger Maryam efter att hon lämnat det bakre rummet där hon sitter och kampanjar för en plats i kommunens styrelse.

Man skulle nästan le.

Därinne står en livekamera uppmonterad, hon kan nämligen kandidera men får inte vara i det främre rummet där de potentiella manliga väljarna är, de är få och sarkastiska kan väl nämnas, för kvinnor och män ska ofta vistas i olika rum i det könseparatistiska Saudiarabien.

Men akutläkaren Maryam, som driver frågan om att asfaltera uppfarten till sjukhuset, ruttnar till slut på på TV - skärmen och går in i männens rum, och kräver det där då:
Ta mig på allvar, vägen till allas vårt sjukhus är gyttja. Släpp. Att jag är kvinna. Bara en sekund.

Scenen sammanfattar filmen, som är ett vardagsliv. I en kultiverad, ickekonservativ saudisk musikerfamilj, en sörjande änkefar, och tre döttrar.


Om hon inte såg så otroligt förbannad ut.

Inget våld lurar under ytan, ingen kommer bli skadad förstår man till sist utan det hela är en milt melankolisk betraktelse över hur vegeterande livet ändå är för vuxna, mätta kvinnor som har två saker att ägna sig åt, bröllop och mat samt, ett evigt ombytande av tunna tyger som ska täcka ögon, eller ansikte eller hår eller tas av och tas på ansiktet igen, läggas tillbaka över håret, tas av ständigt justeras helt automatiskt som i en oupphörlig scarfdans hela dagen lång.

Men "En kvinnas val" är också en film som visar hur mjukt bönen passar in i det dagliga livet och hur extraordinärt tillkrånglat det är att leva kvinnoliv i ett land där man kan utbildas till traumakirurg och samtidigt aldrig bli en fullvärdig medborgare.

Så vad gör en hon? Försöker hitta läkarjobb i Dubai? Eller stannar hon och pressar med små, små knuff varenda dag tills varje respektlös regel har vält mer eller mindre ensam?
Gissa.

Man kan lära sig mycket på youtube, är ett budskap. Maryam kör bil hela tiden, det är en symbol. Och vägen upp mot sjukhuset blir asfalterad till slut men inte i triumf. Det hade inte passat denna nästan lojt berättande, milt skämtsamma, pedagogiska film om det långsamma framflyttandet av gränser.

Man skulle nästan le.
Om hon inte såg så otroligt förbannad ut.