Fukushima 9 år efter katastrofen

9:11 min
  • Onsdag 11 mars är det på dagen nio år sedan nordöstra Japan drabbades av först en jordbävning, sedan en jättelik flodvåg och på detta tre härdsmältor i kärnkraftverket i Fukushima.
  • Mer än 20 000 människor omkom, flera tusen saknas fortfarande.
  • Som en av få svenska journalister har frilansjournalisten Jon Thunqvist fått besöka det havererade kraftverket.

– 1,6 till 1,7 mikrosievert. Man kan alltid se hur hög strålningen är, med hjälp av displayerna som finns uppsatta överallt.

Det är en lite bisarr känsla att åka runt i en minibuss inne på området för kärnkraftverket Fukushima Dai-Ichi. Besöket ska komma att ta hela dagen och är inplanerat nästan minut för minut. Vad vi ska se, vad vi ska göra, vilka kläder vi kan använda och vad som får fotograferas. I slutändan kommer jag att behöva lämna ifrån mig kameran så att kraftbolagets säkerhetspersonal kan gå igenom och radera om jag råkat få med något känsligt.

– Den där vita byggnaden är den anläggning vi använder för att rena det radioaktiva spillvatten vi pumpar upp inifrån reaktorbyggnaderna.

Vi åker vidare i bilen. Klungor av saneringsarbetare kommer släntrande längs de noggrant markerade passagerna. Vakter ser till att ingen kliver utanför.

Det är nio år sedan det som inte kunde hända hände. Först en jordbävning - 9,0 på Richterskalan. En av de största som någonsin uppmätts - men ändå, med japanska mått mätt "hanterbar".

Men sedan en tsunami - en flodvåg - som övergick det ofattbaras gräns - hög som ett femvåningshus - en flera miljoner ton tung mur av mörkt, iskallt vatten som sköljde in och dränkte kärnkraftverket. Strömmen slogs ut direkt, någon timme senare även de diseseldrivna reservaggregaten och då tappade reaktorerna kylningen.

I filmen "Fukushima 50" som hade premiär gångna helgen får vi följa kaoset, paniken och framförallt de 50 män som, med fara för livet, stannade kvar och mer eller mindre räddade Japan och världen undan en katastrof som sannolikt skulle gjort nordöstra Japan, kanske även Tokyo, obeboeligt för generationer framöver.

De kaotiska scenerna, platschefen som tvärtemot givna order från ledningen och regeringen, beordrar sina mannar att pumpa in havsvatten för att kyla de skenande reaktorerna som hotar att närsomhelst smälta och kanske explodera.

Vi fortsätter färden och kommer allt närmare själva reaktorerna - en av dem har fått en extra överbyggnad.
När jag frågar blir svaret att den är ett skydd för att förhindra att radioaktiva partiklar läcker ut när man arbetar med att sanera och plocka bort de hundratals bränslestavar som finns därinne.

Mer än 4 000 personer jobbar dygnet runt med att sanera Fukushima Dai-Ichi - det är fyra gånger så många som när kraftverket gick i normal drift. Folk har sökt sig hit från hela Japan - risktillägget - som i bästa fall kan ge dubbel lön - lockar.
Undan för undan har området sanerats och enligt Tepco är det bara en liten del som alltjämt kräver heltäckande skyddsdräkt - resten kan man beträda i vanliga kläder. Att de flesta vi möter har munskydd förklaras med att de vill undvika coronavirus.

Det mesta av marken har gjutits in i betong och där lastbilar och kranbilar körs har man placerat tjocka stålplåtar. Guiden förklarar att det inte bara ger ett fastare underlag för de tunga fordonen utan också skyddar mot radioaktiviteten i marken. När vi stannar för att ta några bilder pendlar geigermätaren runt 70 mikrosievert - mer än 50 gånger högre än där vi stannade bara några hundra meter bort. Det är högt, men fortfarande ok eftersom vi stannar så kort tid, får vi höra. Rutorna i bilen ska dock alltid vara uppvevade.

På flera ställen ligger fortfarande bråte kvar, förvridna takplåtar och gamla cyklar. Trots att det alltså gått nio år sedan haveriet. "Prioriteringar", får jag till svar. Vi lägger fokus på att sanera och rensa bort sånt som kan vara farligt. Allt annat får vänta, även om det kanske SER stökigt ut.

Överallt på kraftverksområdet står stora ståltankar och det svetsas ständigt ihop nya. 12 meter höga och tolv meter i diameter. Tankarna används för att lagra det vatten som pumpas upp inifrån reaktorbyggnaderna och sedan renas. Från Tepcos sida hävdar man att vattnet är så rent det kan bli. Den radioaktiva väteisotopen tritium går inte att filtrera bort med de tekniker som finns idag.

Och andra sidan förekommer tritium naturligt i omgivningen och därför vill Tepco pumpa ut vattnet i havet. Men miljögrupper, fiskare och Japans grannländer vägrar. Enligt Tepco finns det snart ingen mark kvar att uppföra nya tankar på och sommaren 2022 är det definitivt fullt. Sen går det inte att lagra mer vatten.

Men spillvattnet är nu kanske det minsta av Tepcos problem framöver. När jag sitter ned med företagets talesperson Yoshinori Takahashi säger han att saneringsarbetet förvisso går framåt, men att det kommer att ta tid. Prognosen är trettio till fyrtio år, men detta innefattar tekniker som ännu inte är uppfunna.

– Vi har närmat oss själva härdsmältorna, men det svåra är att vi egentligen inte vet vad som finns därinne. Det är deformerade bränslestavar och byggdelar från reaktorinneslutningen som lossnat. Vissa delar är flera meter långa och vårt uppdrag är att plocka ut dem genom ett ganska litet hål., säger han.

Strålningen närmast härdsmältorna är så hög att människor inte kan vistas där, arbetet måste skötas med fjärrstyrda robotar som dessutom måste kunna ta sig fram i vatten.

I Tjernobyl beslöt man att gjuta in alltihop i en betongsarkofag. Är det en lösning ni funderat på, fråga jag ?

– Nej, det är inget alternativ för oss. Vi har sagt att vi ska återställa den här platsen och då är betong inte en lösning - det vore att överlåta problemet på någon annan, säger Takahashi.

– Arbetet får ta den tid det tar. Vi hoppas kunna gå in i reaktor 2 och börja plocka ut delar av härden någon gång nästa år, men det är en målsättning och inte ett löfte, säger Takahashi och betonar att det rör sig om minst 230 ton materia som ska plockas ut bit för bit.

Med jämna mellanrum görs opinionsundersökningar bland japanerna om vad de tycker om kärnkraften. Landet saknar i stort sett gas och olja, därför har de styrande ända sedan 1960-talet satsat hårt på kärnkraft.

Efter haveriet stängdes samtliga kärnreaktorer för översyn. Ungefär hälften, 25 stycken, har inte fått tillstånd att starta igen - de anses för gamla eller för osäkra.

Av övriga är tolv igång och kärnkraftslobbyn satsar hårt på att resten också ska startas upp. Har motståndet minskat under de år som gått katastrofen ? frågar jag.

– Ja, personligen tror jag det, men det är bara en känsla jag har. Jag kan inte säga om det gäller generellt, säger Takahashi. Kollegorna som sitter runt omkring instämmer nickande.

Sista frågan, ute har det börjat skymma. Vi har ätit lunch i personalmatsalen och passerat otaliga säkerhetskontroller, utrustats med dubbla strumpor och personliga geigermätare. Samtidigt som Fukushima Dai-Ichi känns som en relativt säker plats idag, så var det ju ändå här som det höll på att gå riktigt illa för nio år sedan.
Skulle Takahashi-san, med det han vet idag, säga att kärnkraften är säker ?

– Ja, det skulle jag. Det var en fruktansvärd olycka, men vi har lärt oss av misstagen och sett till att skärpa säkerheten. Kärnkraft kan göras säker och den kommer att göras säker.

Samtidigt har det varit en ögonöppnare för oss. Om samma olycksscenario - alltså en jordbävning följt av en flodvåg - skulle hända idag så skulle utgången inte bli densamma, det är jag säker på.