Krönikör Helena Granström: Naturen är en del av oss

5:21 min
Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Är det något som i dessa virustider blivit tydligt, så är det att naturen inte är någonting som existerar utanför människan. Vi bär den, i högst bokstavlig mening, inom oss - inte bara i värsta fall, utan alltid, i form av de tusentals arter av mikroorganismer som hos en frisk människa lever bland annat i tarmsystem, ögon och hår. Om klimatkrisen lärt oss att vi är en del av naturen, kan coronakrisen med andra ord få oss att inse någonting ännu mer radikalt - att den är en del av oss.

Och nu, när alla möten, dagisdagar och fritidsaktiviteter ändå är inställda, väljer jag att ta denna insikt som en uppmaning, och går ut i solskenet. Det är ju - trots allt - faktiskt vår.

Fysikern Richard Feynman beskriver i sin bok ”Lusten att upptäcka” hur han som liten pojke går i skogen med sin far. De får syn på en fågel. ”Vet du”, frågar pappan pojken, ”vad det där är för en fågel?”. Pojken svarar nekande, och pappan förklarar: ”Det är en svarthalsad trast. Men på portugisiska heter den… och på italienska heter den… och på kinesiska… och på japanska”. ”Nu”, säger pappan efter att ha gett sin pojke alla dessa främmande ord, ”vet du vad den här fågeln heter på alla språk du kan tänkas vilja lära dig och när du har lärt dig det”, fortsätter han, ”vet du absolut ingenting om fågeln. Du vet bara vad människor på olika platser i världen kallar fågeln. Nu”, säger Feynmans pappa, ”ska vi ta oss en titt på fågeln.”

Och jag undrar om det, i en samtid då naturen annars främst ger sig till känna i form av hotfulla abstraktioner som klimatförändring och pandemi och ekosystemkollaps, är lite extra viktigt att vi kommer ihåg att göra just detta: Ta oss en titt på fågeln. För så fort man - om så bara för ett ögonblick - riktar sin fulla uppmärksamhet mot en fågel - eller varför inte mot en humla, en råbock, ett träd - så upphör den att vara enbart ett exemplar av en art. Den blir en individ möjlig att ingå i relation med - och precis som i relationer mellan människor inser vi då att kännedom om dess namn kan vara en utgångspunkt för att lära känna den, men aldrig detsamma som att göra det.

Utan ett sådant perspektiv är risken att vi tror oss veta allt, när vi väl vet vad fågeln kallas; att kategoriseringen av den på samma gång innebär ett avfärdande: Jaså, det var bara en kråka.

Ja, tror jag att Feynmans far skulle svara: Men vad gör kråkan? Vad vill den? Vad längtar den efter? Vad tänker den på?

Bland de djur som jag genom mitt liv fått en sådan mer personlig relation till, minns jag särskilt en älg. Den, som efter att jag gång efter gång mödosamt skidat upp spår i den meterdjupa snön, nästa morgon ofelbart hade trampat upp dem, tacksam för en farbar väg genom sin skog.

Jag skulle inte bli förvånad om det var samma älg jag mötte sommaren därpå, simmande i det stilla vattnet strax nedanför forsen: Den som med sin stora kropp klöv ytan en bit ifrån mig, framförd av de smala benens slag - och med sin kalv som på släp bakom sig, en rank liten jolle dansande i kölvattnet av sin mor.

Inför en sådan syn ter sig begrepp som ”miljö” mer eller mindre ovidkommande - men samtidigt är erfarenheter av den typen kanske det enda som kan ge de abstrakta begreppen mening, eftersom det är först så vi verkligen förstår vad de betyder: att alla dessa arter och nischer och ekosystem består av varelser som vill leva, precis som vi.

Så, då blir väl detta frågan jag tar med mig när jag tröttnar på nyhetsrapporteringen och kliver ut på trappen: ser hjortflocken på fältet nedanför, tranparet som spatserar runt dem, sånglärkan upphängd i skyn och tofsvipans spelflykt över den ännu bara jorden: Inte vad som möter mig därute i naturen, utan vem.