Litteratur

Boken jag borde ha läst: Sveket av Birgitta Trotzig

5:03 min

Det krävdes en pandemi och uppdraget – att läsa en roman man borde ha läst för längesen – för att Katarina Wikars skulle ta Sveket av Birgitta Trotzig från 1966 ur bokhyllan. Något hon inte ångrar.

Sveket visar sig vara en mäktig läsning. Som kommer att stanna kvar – för alltid tror jag. Kanske kommer det i framtiden att vara det enda jag minns från denna kalla och ensamma vår.

Var, när och vems är sveket? Det uppenbarar sig mycket sakta. För först är det karga språket. Det börjar med OM. Om Tobit, hemmansägareson i Tosteberga som levde samman med en Anklagare. Och om hans gamla föräldrar, stumma, som förväxlar graviditeten med döden.

Det är en mycket gammal värld fast det finns årtal som 1930. Birgitta Trotzig skriver: ”Allt är detsamma som sedan alltid.” Inte mycket människan kan påverka i tillvaron, obönhörlig är den. Kanske i ordets ursprungliga betydelse.

När Tobit är ung blir han fängslad av en flicka från Slödderhuset, den allra fattigaste flickan, en ranglig en. Och ingen kan som Birgitta Trotzig skildra deras möte, längtan och lekar bland dy och tistlar, äntligen är de utanför tiden och villkoren, men alldeles strax kommer skammen och han ser på henne, gravid är hon, med föräldrarnas dömande blick. ”Det hade stängt sig, bortstött henne, någonting hade svikit.” Så står det. Någonting hade svikit.

Födelsen är som en slakt men Tora-Greta, det vackra barnet, en läkedom men lika obönhörligt går allt åt helvete. Tobit kan inte vare sig ge eller ta emot kärleken, han flyr sin lungsjuka fru, flyr sin uppgift, han kan inte annat och när han kommer tillbaka är det redan för sent. Bara en kärlek som var för tung och sen hugg och slag har han att ge dottern.

Alla tiger, ”De har inte ord för smek sagor och lek. Livet i trakten hade inte bruk för sådant.” Vädret är allestädes närvarande, en del av kroppen, så gick våren fram över dem, kan det heta. Birgitta Trotzig är solidarisk med sina människor, vingbräckta, dottern går till spillo, tuktas till likgiltighet. Överallt dessa blickar som inte kan möta varandra. Hennes krossade ansikte anklagar för alltid Tobit. Alla blir varandras vrångbilder.

Där är många svek. Och samtidigt inget man kan göra något åt. För de är sedan alltid begångna. Gamla sorgebarn. Hur kan kärlek bli till förstörelse?

Birgitta Trotzig var inte ens fyrtio när hon skrev Sveket.  Men det är som om Sveket fanns före henne. Jag tror hon hittat den här berättelsen någonstans. Att den drev fram ur dimman. Jag kommer att läsa den här romanen många gånger framöver.

Uppläsare: Hans Jonstoij, 1968