Analys

Kan S och M enas om invandringen?

2:04 min

Det drar ihop sig för en av den svenska politikens mest infekterade frågor, i augusti ska partierna i migrationskommitten lägga förslag på hur det svenska flyktingmottagandet ska se ut i framtiden. Den avgörande frågan är om Socialdemokrater och Moderater kan komma överens, säger ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg.

Kommentar/analys: Detta är en kommenterande publicering. Sveriges Radio är oberoende och agerar inte i något politiskt partis, intresseorganisations eller företags intresse.

Migration brukar ju beskrivas som en av politikens stora stridsfrågor. Det finns från flera håll ett politiskt intresse att vidmakthålla bilden av migrationspolitik som den stora konflikten i svensk politik.

Men trots allt buller är frågan i grunden överspelad. Den svenska migrationsdebatten avgjordes i praktiken redan före senaste valet 2018 när de stora partierna gjorde klart vad som ska gälla. Det blir ingen återgång till en mera generös politik. Snarare strängare än idag.

I den parlamentariska migrationskommittén ska partierna försöka samla sig bakom konkreta förslag om hur denna inriktning ska bli en långsiktigt lagstiftning som kan ersätta dagens tillfälliga lag. Mycket av det som diskuteras känns igen från de senaste åren. Till exempel att uppehållstillstånd ska vara tillfälliga, som längst tre år, och krav på ekonomisk försörjning och bostad för att få förenas med barn och make.

Men partierna till höger har inte nöjt sig med de ramar regeringen ville sätta för vad som ska diskuteras utan också fört in nya frågor.

Därför finns förslag om att ytterligare höja ribban för att få permanent uppehållstillstånd. Som att till exempel att kunna svenska och ha lärt sig samhällskunskap. En del är sånt som inte ens krävts för medborgarskap tidigare. Det kan också ta mycket längre tid för den som fått avslag att få ansöka igen. Det talas om 10 år. Till detta kommer förslag om ökad kontroll, fotboja, krav på att anmäla sig hos polisen bland annat.

Det mest spektakulära som kommittén tagit upp är ett volymmål för flyktingmottagandet. Man kallar det riktmärke – att riksdagen regelbundet på regeringens förslag bestämmer en siffra för hur många asylinvandrare Sverige ska ta emot. Eller snarare ett spann mellan vilka siffror det ska hålla sig.

Om Sverige missar spannet ska man kunna justera reglerna så att antalet ändras. Som att ta till ID-kontroller, göra det ännu svårare att få hit anhöriga, skärpa försörjningskraven, ta emot färre kvotflyktingar via FN, försämra de ekonomiska villkoren eller göra det svårare att bli svensk medborgare, för att nämna de viktigaste förslagen.

De som föreslår ett sånt här riktmärke tänker sig knappast att man ska försöka få hit fler flyktingar om Sverige underskrider märket. Fokus är att få verktyg för att kunna pressa mottagningen neråt. Därför är det intressant att Tyskland som prövat ett volymmål i ett par år hamnat under sitt spann.

Ett riktmärke skulle kunna få stor betydelse också för den politiska dynamiken i migrationsfrågan. Att bygga in en debatt om migrationsvolym i den politiska kalendern innebär att partierna regelbundet ska rösta om hur många människor Sverige ska ta emot. Det är lätt att föreställa sig en politisk auktion där partier bjuder under varandra.

Man kan också fundera på hur ett riktmärke går ihop med tanken på långsiktiga stabila spelregler. Om det återkommande ska skruvas på lagar och regler för att påverka hur många flyktingar vi tar emot låter det snarare som ett recept för att ompröva flyktingpolitiken varenda mandatperiod.

Kommittén har tittat på länder som har volymmål; Kanada, Österrike och Tyskland. Ingen av dem har idag de skarpa förslag om vad man ska göra när målet missas som man nu diskuterar i den svenska migrationskommittén.

Det avgörande blir nu om Socialdemokraterna och Moderaterna kan enas om några centrala förslag. Då blir det förmodligen där den framtida lagen hamnar.

Socialdemokraternas ledning vill gärna komma överens med moderaterna och försöka ladda ur migrationsfrågan. Skulle S acceptera kontroversiella förslag som M lagt, till exempel ett volymmål, blir det också svårt för Moderaterna att inte vara med. De har själva ett intresse av att lägga migrationspolitiken åt sidan förutsatt att de kan utropa sig som politiska vinnare.

Miljöpartiet däremot hoppas att kommittén ska bli oenig så att man istället måste förhandla fram en lagstiftning mellan januaripartierna, alltså regeringen, centern och liberalerna. Då ökar möjligheten att rädda några liberala inslag i migrationspolitiken. Dessutom skulle de då kunna sortera bort de mest långtgående förslagen, som till exempel riktmärket. De kan hävda att kommittén inte hade i uppdrag att föreslå det och då måste regeringen heller inte lägga såna lagförslag utan kan nöja sig med nya utredningar i de delarna.

Blir Socialdemokraterna och Moderaterna överens kommer vi för andra gången få se en regering där miljöpartiet ingår lägga fram lagstiftning om en mera restriktiv svensk flyktingpolitik. Spräcka regeringen är knappast ett alternativ för MP.

För Sverigedemokraterna gäller det att balansera. Å ena sidan peka på hur mycket partiet genom sina framgångar påverkat migrationspolitiken. Å andra sidan vidmakthålla en klyfta till de andra partierna i den fråga som är avgörande för SD:s framgångar.