LITTERATUR – RECENSION

Jamaica Kincaid har skrivit en ljuvlig botanisk självbiografi

9:46 min

Författaren Jamaica Kincaid är inte bara Nobelpristippad för sitt författarskap med böcker som ”Lucy” och ”Min mors självbiografi”. Hon är också en besatt trädgårdsmänniska. Nu kommer hennes botaniska självbiografi ut på svenska.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

”(Boken om) Min trädgård” handlar om hur en Mors Dags-present i form av en hacka, en spade, en grep och några blomfröer blev början till en livslång passion. Boken kom första gången 1999 och är nu översatt till svenska av Niclas Nilsson.

Nina Asarnoj, du har läst "Min trädgård", vad är det här för sorts bok?

– Jamaica Kincaids bok "Min trädgård" fungerar lite som en trädgårdsdagbok, en sådan där som man skriver för att inte glömma vilka växter man satt var. Gärna med små skisser och kartor. Samtidigt lyckas hon berätta om hela sitt liv, skrivandet, moderskapet och barndomen på Antigua, där Jamaica Kincaid föddes 1949.

– Rent formmässigt består boken av essäer om odling men det är ingen handbok i trädgårdsskötsel. Tvärtom delar hon frikostigt med sig av alla sina misslyckanden men även framgångar och hon refererar löpande till klassisk trädgårdslitteratur. Hon är amatör och proffs i en person. Jamaica Kincaid har verkligen läst allt, och förhåller sig till storheter som Gertrude Jekyll till exempel, en person som räknas som trädgårdskonstens allra största.

Hur märker man att det är just Jamaica Kincaid som skrivit den?

– Det som gör "(Boken om) Min trädgård" helt unik är att Jamaica Kincaid anlägger ett kolonialt perspektiv på varje liten växt, hon är till exempel djupt kritisk till Carl von Linné, eftersom hon menar att detta med att namnge växter är ett maktövergrepp, så den här ambivalensen mellan hennes trädgårdspassion och raseriet över hur odling (för henne) är förknippat med förtryck – är väldigt intressant.

Hur får hon ihop de här olika bitarna?

– Jamaica Kincaids blick på tillvaron är så skarp, hon är känslig och uppmärksam på koloniala spår i alla dess former men hon är samtidigt lika snabb och oförutsägbar som i sitt övriga skrivande, hon kan själv vara helt oresonlig och fördömande. Hon skriver väldigt roligt om sitt ambivalenta förhållande till påskliljor i romanen ”Lucy” från 1990. Där påminner de gula blommorna bara om den dikt av William Wordsworth som den koloniala makten (Storbrittanien) tvingade skolbarnen på Antigua att läsa. Sedan planterar Kincaid sin egen trädgård full med påskliljor och älskar dem!

– På Antigua där hon kommer ifrån odlade man bara för mat eller förknippade sockerrör eller bomullsodlingar med slaveri, men hur hon ändå älskar sin trädgård. Det är så dubbelt hela tiden, vilket är intressant.

Går det att lära sig något om trädgård genom att läsa Jamaica Kincaids ”(Boken om) Min trädgård?

– Ja, eftersom jag också tycker det är väldigt roligt med växter är det trösterikt att läsa om alla Kincaids misstag med att välja fel växtplats, att slarva med att få ner lökar i jorden, att hon lägger matpengarna på fruktträd och tulpanlökar i stället för mat, och försummar barnen – men framförallt är hennes passion smittande. Men också att den politiska dimensionen av trädgårdsarbete och trädgården som begrepp. Hur upptäcktsresande hämtar växter från fjärran länder och döper om dem. Som dahlian som ursprungligen kommer från Mexiko och där hade namnet "Cocoxochitl".

Slutligen, skulle du rekommendera den här boken? Varför?

– JA!!! Det är underbart att vistas i Jamaica Kincaids sällskap och samtidigt lite av en utmaning, hon är inte alls behaglig, hon är arg på västerlandet och alla erövrare, och har dåligt tålamod med dumma människor – men det är värt det. En blixtrande kunnig och passionerad trädgårdsmänniska som delar med sig av sina erfarenheter. Det är lärorikt och sinnesutvidgande.