recension - konst

Gallerirond mellan världar

8:29 min

Den här våren har stängda museer och teatrar jobbat hårt med att förmedla kultur på avstånd. Kulturredaktionens Mårten Arndtzén går sin första gallerirunda på ett tag, och blir lycklig av det direkta mötet med konsten.

Lap-See Lam: Phantom Banquet, Galerie Nordenhake
Carl Boutard: Paper Space, Cecilia Hillström Gallery
Klara Kristalova: Upp i rök, Galleri Magnus Karlsson

Samtliga utställningarna pågår t.o.m den 18 juni i Stockholm.

Det var kanske ingen nyhet, men blev särskilt påtagligt den här vårvintern: att man aldrig kan ersätta det direkta, fysiska mötet med ett konstverk med någonting som förmedlats av en skärm. En insikt som paradoxalt nog blir särskilt konkret på Galerie Nordenhake där Lap-See Lam bland annat visar ett VR-verk.

VR som virtual reality?

Precis. Längst in i galleriet, bakom tunga mörka draperier får man slå sig ned vid ett runt bord och sätta på sig hörlurar och ett headset. Sedan får man följa med in i en värld som inte är helt obekant för den som sett tidigare verk av Lap-See Lam, nämligen den svenska kinarestaurangens. En miljö som många av oss kan relatera till, men som är på väg att försvinna idag. Vilket delvis förklarar titeln på utställningen, Phantom Banquet. Spökbanketten.

Men bara delvis?

Nu kommer vi till det där med verklighetskänslan. När vi försöker bevara någonting vill vi ju vanligtvis att "souveniren" ska ligga så nära den ursprungliga upplevelsen som möjligt. Men Lap-See Lam gör på sätt och vis tvärtom. För å ena sidan utgår både VR-verket och skulpturerna i utställningen från 3D-scannade bilder av autentiska restaurangmiljöer, och visserligen låter VR-tekniken oss både stiga in i och omslutas av den här världen, men å andra sidan är den känsla som genomsyrar alltsammans en av just spöklik overklighet.

Skulpturerna är alltså i praktiken ett slags tredimensionella fotografier. Men det jag ser är i stort sett uteslutande själva "konstgjordheten" i dem. Deras spöklikhet, om man så vill. Lägg därtill en klar David Lynchsk kvalitet i VR-verkets story och du får en sorts snudd på sagoaktig ton som lirar med motivet på ett fint sätt.

Hur då?

Den här sortens restauranger har aldrig funnits någon annanstans än i Sverige, vad jag förstår. Så de är ett slags konstruktioner, ett slags bilder i sig - samtidigt som de utgjort konstnärens egen uppväxtmiljö och på ett privat plan alltså är det mest ursprungliga och autentiska man kan tänka sig.

Så mötet mellan Lap See-Lams berättelse och den här tekniken blir genuint meningsfullt - vilket fortfarande ganska sällan är fallet med "VR-konst". Det brukar oftast bli mycket teknik och ganska dålig konst.

Men du har inte bara sett VR-konst?

Nej, men den digitala tekniken är central även för Carl Boutards skulpturer hos galleri Cecilia Hillström. De ser vid första anblicken ut som tämligen generiska exempel på abstrakt modernism, organiska i formen och liksom "luftiga" i sitt sätt att jobba med håligheter av olika slag. Jag kom att tänka på såna där lekskulpturer ni har i vissa parker i Malmö, bland annat.

Men helt och hållet ickeföreställande är de inte. För tittar man lite närmare på dem upptäcker man igenkännliga former av olika slag, som ett typiskt kartonghandtag eller en ring som en rörmokare nog skulle kunna placera... fragment från verkligheten som i grunden är fotografiska.

Förklara.

Vad jag förstår så börjar Carl Boutard med en helt vanlig, skulptural "skiss" i något enkelt material. Den scannar han sedan in, ungefär som Lap-See Lam och hennes restauranginteriörer, men Boutard fortsätter att bearbeta sina digitala "bilder" i datorn - för att sedan printa ut dem i den fysiska verkligheten igen, och bearbeta ytterligare, tills han är nöjd.

Den här pendlingen gör skulpturerna både digitala och analoga på samma gång, de sitter så att säga på gärdsgården mitt emellan de här två världarna - och det är ju världar som de flesta av oss i någon mening ständigt pendlar mellan, i synnerhet vi som lever med en smartphone. Boutard gör den här passagen både taktil och lite poetisk.

Men den utställning som skakade om min verklighetskänsla som starkast är faktisk helt analog.

Nämligen Klara Kristalovas Upp i rök på galleri Magnus Karlsson. Kristalova är främst känd för sina "figurer" i glaserad keramik: här möter vi till exempel en kvinna uppslukad av ett moln (det är bara benen som sticker ut) ett leende litet benrangel som heter "döden" på en hylla och en trött åsna som släpar på en kärra med kött.

Dessutom visar hon akvareller, collage och sitt första verk i neon. Det bidrar med en variation i formen och en slags öppenhet - men den blanka keramiken förblir ändå huvudsaken, helt enkelt för att uttrycket i de skulpturerna är så starkt att min verklighetsuppfattning skälver till, när jag kommer in på galleriet.

Oj! Hur då?

Det är själva uttrycket. Kristalova har liksom skapat en egen värld, som kretsar mycket kring passager mellan det mänskliga och det djuriska, och som har en stark klangbotten i folksagornas dunkla värld - men som är helt och hållet hennes egen, och som har ett slags "sug" som den vanliga verkligheten saknar, för det mesta.

I vanliga fall brukar hon infoga sina skulpturer i mer eller mindre utstuderade arrangemang i sina utställningar, men här släpper hon dem mer lösa i rummet, låter dem verka individuellt, och det är faktiskt väldigt effektfullt - deras värld får liksom andas och breda ut sig. Ta över, nästan.

Det låter svårt att förmedla genom en skärm?

Helt omöjligt. Precis som det spöklika i Lap-See Lams restauranginteriörer och tvetydigheten i Carl Boutards skulpturer. De tar oss alla med ut ur det konkreta, fysiska rummet på olika sätt - och det kan bara bli synligt i det rummet. Utan rum ingen resa, kan man säga.