Protesterna i USA

"Det här är en revolution"

12 min

Det är nu nästan två veckor sedan polisens ingripande mot George Floyd slutade med att ännu en afroamerikan dödades.

Sedan dess har protesterna avlöst varandra i USA. Vår korrespondent Fernando Arias har följt dem på plats och tar oss i detta reportage tillbaka dit allt började i Minneapolis.

Vid en bensinstation på en gata i Minneapolis är det är fullt av demonstranter, de har plakat med texten "I can’t breathe" på.

Plötsligt tjuter allas mobiltelefoner i kör. Det är polismyndigheten som skickar ut ett meddelande till alla demonstranter. Utegångsförbudet träder i kraft om några minuter står det i meddelandet.

Cyklande poliser börjar komma till platsen, när de rullar in åker de förbi en man står lite avsides på trottoaren. Han har en vit t-shirt på sig och snaggat hår. Ett kors hänger i ett halsband runt halsen.

Jag går fram till honom och han börjar genast berätta hur personligt det här är för honom. Hans bästa kompis, Philando Castile, dödades av polis för fyra år sedan bara några kilometer härifrån.

– Det känns som att jag har ett stort sår och att stygnen slitits bort, det gör ont när historien upprepar sig. Jag tror inte att polisen kommer fällas den här gången heller, säger John Thompson som han heter.

Han ser ut att må dåligt, han säger själv att han mår dåligt och får glansiga ögon.

– Det suger att inte kunna få visa sina känslor utan att bli kallad en arg svart man. Jag har all rätt att känns så här, jag förlorade min bäste vän.

Runt omkring oss börjar fler och fler poliser komma, man kan liksom känna det i luften, det blir mer och mer spänt. Båda John Thompson och jag tittar oss oroligt omkring när vi står där och pratar.

– Trodde de verkligen att det skulle fortsätta att vara fredliga protester i all framtid, säger han. Folk har provat fredliga demonstrationer, när det inte fungerar så är det bara en tidsfråga: som gas som väntar på en tändsticka.

Vi står inte bland demonstranterna utan snarare bakom polisen som nu bildat en mänsklig kedja framför demonstrationen, då kommer plötsligt en svart suv i snabb fart och bromsar in några meter ifrån oss. Polis i gasmask och kravallutrustning kliver ut.

– John Thompson nickar mot dem och säger att demonstrationerna kommer att fortsätta så länge de inte förstår att det finns ett problem med polisen beteende – poliserna har lika mycket skuld till vandaliseringen och plundringen, säger han och lämnar snabbt platsen.

Poliserna som klivit ur den svarta suven laddar sina vapen med gummikulor.

– Back up, back the fuck up, skriker en av poliserna bakom sin gasmask.

Jag och min kollega från norska NRK backar bakåt, men för att vara säker på att polisen förstått att vi är journalister så håller min kollega upp sitt pressleg som hänger i ett snöre runt hans hals.

– I don’t give a fuck, säger polisen och siktar sitt vapen mot oss.

Vi tar oss snabbt därifrån, sen börjar en scen som jag blivit van vid de senaste dagarna.

Projektiler med tårgas skjuts rakt in i folkhopen, polisen kastar distraktionsgranater och skjuter gummikulor mot demonstranterna. Några av dem svarar med stenar och flaskor som de kastar mot poliserna, men det tar inte lång tid förrän demonstranterna har skingrats.

Under veckan som gått har demonstrationerna avlöst varandra inte bara i Minneapolis, men i hela USA. En återkommande symbolisk handling för demonstranterna har varit att gå ner på ett knä och protestera som den amerikanska fotbollsspelaren Colin Kaepernick gjorde när han vill väcka uppmärksamhet om rasism.

När nationalsången spelades innan matcherna var det flera spelare som protesterade mot diskrimineringen av afroamerikaner på det sättet.

Vem som känner sig inkluderad i det ”vi” som flaggan och nationalsången symboliserar är en fråga som ställts på sin spets för många amerikaner under de senaste dagarna.

Men för en del har den frågan alltid varit närvarande.

På en annan demonstration träffar jag Jonathan Gani som har en svart tröja på sig med en bild på Kaepernick rakt på bröstet.

– Du vet, säger han, jag blir ofta stoppad av polis när jag kör bil. De förklarar inte varför och ibland kallar de mig n-ordet.

Flera studier som tittat på ingripanden mot trafikanter visar att det är betydligt mer sannolikt att bli stoppad som svart än som vit. När städer införde regler som gjorde det lättare för polisen att muddra människor var det minoriteter som visiterades i mycket större grad än vita. Det är mer sannolikt att du blir beskjuten av polis om du är svart jämfört med om du är vit.

Under USAs korta historia har polisen ofta använts för att förtrycka den svarta befolkningen. Det är egentligen bara under den senaste delen av USAs existens som polisen inte haft ett explicit mål att förtrycka svarta.

Under 1800-talet var det polisen som användes för att hitta förrymda slavar. Efter slaveriets avskaffande var det polisen som grep oskyldiga svarta människor så att de kunde fängslas och återigen förslavas. Under början av 1900-talet var det polisen som tittade bort och struntade i att tusentals oskyldiga afroamerikaner lynchades – många gånger var polisanställda en del av lynchningsmobbarna.

Det var polisen som våldsamt slog ned medborgarrättsdemonstranterna i städer som Birmingham och Selma på 1960-talet.

Den historien går inte att bortse ifrån om man ska förstå det som händer i USA  nu.

Några kilometer från den plats där polisen ingrep mot George Floyd har demonstranter satt upp ett stort tygstycke i ett trafikljus som hänger över vägen. På den syns George Floyds ansikte och texten "no going back, change starts now". Förändringen startar nu, vi kommer att fortsätta.

I folkmassan träffar jag Don och B. som inte vill säga sina riktiga namn. Don berättar att hon är lärare för 6-åringar och att hon är här för att vi en gång för alla måste fixa det här samhället.

– Den här världen är så sjuk, vi måste se till att skapa förändring.

Runtomkring mig finns flera journalister från USA:s största mediehus. I nästan två veckor har media i USA varit trollbunden av det som demonstranterna själva beskriver som ett uppror.

Kanske var det en brysk påminnelse att det som tillfälligt bröt den förtrollningen var när två vita män skulle docka en privatbyggd rymdkapsel vid en rymdstation den 31 maj.

När fokuset återigen hamnade på protesterna intervjuades författaren och advokaten Bryan Stevenson av veckomagasinet The New Yorker. Där säger han att:

”Det amerikanska slaveriets stora illdåd var inte det ofrivilliga arbetet (…) utan det var fiktionen att svarta människor inte är lika bra som vita människor (…) att de är mindre utvecklade, mindre mänskliga, mindre kapabla, mindre värda (…) Vi har aldrig erkänt det arvet från slaveriet.”

B och Don i Minneapolis håller med om den analysen. Polisen är en del av ett ”helt samhällsbygge som måste förändras”:

– Det här är den största rörelsen sedan Martin Luther King dog , säger B.

– Och det kommer inte ta slut, fyller Don i, vi kommer inte vila förrän vi får rättvisa, det här är en revolution. Det här är krig.